Gift med Red Norvo var Mildred Bailey tämligen stor på jazzscenen under 30-talet. Hon spelade in klassiker som Smoke dreams, Blame it on my last affair, It’s love I’m after och Rockin chair som Hoagy Carmichael skrev för enkom henne (OBS, Spotifylänkar). Tillsammans med Red spelade hon in mängder av skivor där hans xylofonspel och hennes ljusa var den främsta karaktäristiken. Att Bailey dessutom hade en stor förkärlek för verser gjorde inte saken sämre, ty på 30-talet sjöng man ofta bara refrängen och en vers, vilket gör att hennes inspelningar ofta unika då man får höra låttexten i sin helhet.
Strax innan kriget bröt ut tog paret ut skilsmässa och Red Norvo bytte instrument till vibrafon och blev en av de inflytelserika inom den nya nya era som kallades bop. En klassisk inspelning är Slam slam blues med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker på saxofon. Mildred sjöng istället med Benny Goodmans orkester, bl.a. Bluebirds in the Moonlight och Darn that dream. Karriären rann dock ut i sanden och hennes hälsa försämrades, till stor del beroende en ansenlig övervikt. En övervikt som hon hävdade var orsaken till att aldrig blev en riktigt stor stjärna.
I mitten av 40-talet gjorde hon dock in några inspelningar för de små etiketterna Crown och Majestic, av vilka några är små guldkorn (t.ex. Lover come back to me), men sålde gjorde de inte. Hennes gamla kollegor, Billie och Ella, spelade nu in skivor med stor orkester och stråkar, vilket gick bättre kommersiellt.
1951 dog Mildred Bailey av hjärtproblem och komplikationer av sin diabetes. Bortglömd har hon dock inte blivit, även om jag kan tänka mig att det är många som inte känner till henne idag.
Här en platta från mitt eget skivbibliotek, Loving you från åren 1937-38.
