Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor är den kärlek, nåd och sanning som i Jesus hjärta bor tänker Bonn-Karl, ty dessa ord har han hört sjungas i bönhuset i grannbyn. Denna pärleport! Vem vill inte träda in genom dess med pärlemor smyckade valv?  Åh, hur saligt vore inte det!

Bonn-Karl känner sig allt en smula osäker på hur detta rent praktiskt skall gå till. Predikanten, varm och uppeldad vid sin tramporgel, gav inte exakta instruktioner.

I en gammal övergiven lada ligger dock ett långt paternosterband som en gång tjänstgjort vid ett tröskverk som sedan länge gått i pension och sakta förmultnat i en skogsbacke. De rostiga skoporna är stramt uppradade på den tjocka remmen. Bonn-Karl tar det tunga bandet och lägger det om sin hals. Himlen måste nu var nära, tänker han och läser andaktsfullt ur katekesen.

Åh, denna okristliga fadäs! En katolsk symbol i vårt lutherska landskap där tallens raka friska stammar likt palmer vajar på kalhygget.

Livlös ligger Bonn-Karl på ladans utslitna golv när morgonen sakta anas och en ny dag anas.

Alldeles nere vid vattnet i Hässelby Strand uppfördes 1955-1957 ett område som fick namnet Strandliden. De hus som står närmast vattnet, intill strandpromenaden, har ett fantastiskt läge med strålande utsikt och innehåller ateljélägenheter. Just nu är en av dem till salu, den kan beskådas här.

Den vackra strandpromenaden ordnades av stadsträdgårdsmästare Holger Blom och husen ritades av Jörgen Curman och Nils Gunnartz. Här en bild från 1959 när området var nytt.

Många av husen ligger dock inte direkt vid vattnet och de har sin utsikt mot en tämligen trist gata som säkert skulle kunna förbättras något. I bottenvåningen på dessa hus finns garage. Som framgår av bilderna ser det ut som om de tre våningsplanen vilar på pelare. Rätt elegant lösning.

Mot sjösidan är fasaden delvis underhållsfri. Jag tror att det är korrugerad eternit, åtminstone har jag för mig att jag läst det någonstans. Liknande plattor sitter dessutom i Vällingby centrum.

Entréerna är enkla men elegant utformade. Då husen ligger i terrängen ligger två av våningsplanen under entréplan i många hus. Tyvärr har jag inte planritningarna här, men vid tillfälle skall jag lägga upp dem.

Strandliden är ett fint område som dock lider av lite eftersatt underhålla. Fönsterbågar och -karmar har klätts in i brun plåt vilket inte direkt signalerar elegans men är typiskt för allmännyttan. Man får hoppas att portar mm får finnas kvar och inte ersätts med något fult.

Sällan har jag läst en så dyster och gripande bok som Herman Bangs Tine.

Det är under tysk-danska kriget 1864, när slaget danska soldater stred vid skansarna i Dybbøl, som berättelsen om Tine utspelar sig. Någon heroisk krigsskildring är det inte talan om utan, som någon kritiker hävdade när boken kom ut 1889, utan snarare är den slappt resignerad i sin “nedbrytande, alltuppgivande modlöshet”.

I klockaregården har Tine växt upp och när berättelsen tar sin början hjälper hon till hos jägmästare Berg med fru och son. Det är något av en idyll som splittras när fru Berg och sonen Herluf flyr orten när kriget nalkas och jägmästaren blir inkallad. Tine stannar dock kvar och jägmästaren återvänder då och då när han fått permission. Under denna tid växer kärleken fram mellan Tine och jägmästaren. Allvarligt från hennes sida, men inte från hans.

Under tiden krossas nästan den lilla byn. Tines far insjuknar och är på väg att dö. Sårade och döda vänder återkommer från slaget vid Dybbøl. Kistor snickras, kyrkklockor ringer, familjer splittras och en och annan tjänar sig en slant på de bistra tiderna. Det är så lätt att förstå hur lätt det är att förstöra en människas liv.

Att läsa ut de sista sidorna av Tine var inte lätt. Att följa någon mot undergången är sällan det.

Herman Bang skrev en mycket gripande och bra bok när han författade Tine. En stor läsupplevelse som det tar på krafterna att ta sig igenom. Språket är lätt och man slukar sida efter sida, men till slut tar det nästan stopp, man orkar inte riktigt längre. Så vill jag beskriva min upplevelse av denna danska bok som ej får glömmas bort!

På Trädgårdsgatan levde under många år min mors farbrors änka i ett litet trähus. Märkligt nog, står det gamla uthuset fortfarande kvar omgiven av prunknande grönska. Kutymen i norrländska städer är annars att utplåna alla spår av idyllisk småstad, men ibland görs undantag.

När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.

Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.

I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!

När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.

Denna byggnad, så vackert inpassad i en skogsdunge, var en gång hem åt doktor Walter Risinger med fru Gerda. Risinger var överläkare vid Solhems Barnsjukhus utanför Borås och villan var hans tjänstebostad. Fasaden, som är utförd i brunbetsad panel, berättar inte mycket om de moderna interiörer som möter besökaren innanför entrédörren.

Husets paradnummer är vardagsrummet och matsalen som är förenade i ett, men lik väl två skilda rum. Vardagsrummet har ett mycket stort fönsterparti ut mot den grönskande skogstomten. En enormt elegant och stram öppen spis är placerad i anslutning till det draperi som kan tjäna som avdelare gentemot matsalen. Inredningen är i övrigt inte särdeles avskräckande modern, utan snarare en blandning av nytt och gammalt. Här ytterligare en bild av vardagsrummet där matsalen skymtar bakom hörnet.

År 1934 stiftades Samfundet Manhem, ett “Opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige”. Bland de 184 grundarna fanns Walter Risinger. Manhem var en organisation som verkade för folkbildning inom områdena rasteori och antisemitism och de var överlag mycket tyskvänliga. Under de första krigsåren hade man åtskilliga föreläsningar där just rasfrågan och judeproblematiken dryftades, ty man var mycket mån om att bevara den ädla svenska rasen. År 1944 upphörde Manhem, troligtvis på grund av det politiska läget. Den gode barnläkaren föredrog tydligen att behandla ariska barn. En intressant text om Samfundet Manhem hittade jag hos Vetenskapsrådet.

Jag gissar att byggnadsvårdstrenden knappast har undgått någon här i landet och i dess följe har det uppstått en bild av ett stilrent och vitmålat tidigt 1900-tal som man verkligen kan ha synpunkter på. Nu har jag inte tänkt ägna denna text åt att racka ner på alla de som anammat detta en smula falska ideal, ty jag tycker att det är utmärkt att intresset och respekten för äldre byggnader och miljöer fått sig ett uppsving (även om jag anar att det för vissa till viss del rör sig om en modesak). Nej, istället är jag nyfiken på hur svenska hem kunde te sig i skiftet mellan 10- och 20-tal. Likriktning, vad det än må gälla, är något jag avskyr och därför skulle jag önska en större variation, både i inredningstidningarnas reportage och vi våra svenska hem.

Min första tanke var att bläddra i Svenska hem i ord och i bilder, vilket dock snabbt visade sig vara en tämligen dålig idé. De hem som presenteras där är visserligen intressanta men för det mesta rör det sig om rena stilhem där möjligtvis en bedagad jugendstol skräpar i något hörn. Istället är det barocken, rokokon och den Gustavianska stilen som dominerar. Typiskt för högreståndsmiljöer vid denna tid, men inte lika typiskt för den arbetar- och medelklass som jag intresserar mig för. Istället gick jag till Stockholmskällan för att söka efter material.  Bilden ovan var det första jag fann och den visar ett arbetarhem vid Liljeholmens stearinfabrik. Väggarna är tämligen ljusmålade, men dock inte vita. På golvet en färgglad linoleummatta och på bord och sittmöbler mönstrade och brokiga textilier. Notera också dörren i kapprummet som förefaller att vara målad i två olika nyanser. Till höger om öppningen mot hallen hänger handdukarna dolda bakom ett en vacker väv eller broderi. Det är ett vackert rum tycker jag, men man får förmoda att det knappast var någon lyx att leva i detta rum med kokspis.

Även på denna bild möter vi en självförsörjande kvinna och det på Inedalsgatan 15 på Kungsholmen i Stockholm. Denna dam tycker jag verkar ha det relativt gott ställt. Hon har ett skrivbord i rokoko(stil?), en vitmålad sittmöbel och på det lilla bordet till höger en fotogenlampa i färggrann majolika. Tapeten är diskret mönstrad i vad som förefaller vara två färger och det finns gott om blommor i rummet. Ripsmattor ligger i rader på det skurade plankgolvet. Visst är det fint? Ljust och trevligt, men långt ifrån sterilt och helvitt.

Nu har vi kommit oss upp på samhällsstegen och på denna bild möter vi en syjunta hemma hos Tyska ministern (och hans fru får vi  förmoda). Även om bilden är från åren runt 1920, är det tydligt att interiören är äldre än så. Huset förefaller att vara byggt, eller ombyggt, någon gång på 90-talet eller lite senare. Tapeterna är verkligen allt annat än diskreta, men möblerna förhållandevis nätta, så gott det nu går att se. Men vem vet, kanske döljer sig några gamla dammiga 80-talsmöbler i något hörn. Mattan i detta hem är stor och säkerligen äkta, som det anstår en minister.

Här har vi ingen mindre än arkitekten Per Olof Hallman i sitt arbetsrum i Stockholms stadshus. Detta praktbygge är signerat Ragnar Östberg och bilden troligtvis tagen i mitten av 20-talet. Väggarna är ljusa och möblerna är mörka, precis som bröstpanelen. Det är ett mycket vackert och rogivande rum tycker jag.

Men hur såg det ut hemma hos skådespelare och andra kulturarbetare? Jag hittade en helt underbar bild på Anna Lindahl i “hemliknande miljö”. Visst är den vacker? Hennes hem verkar dock vara tämligen murrigt (och i mitt tycke rätt trivsamt). Det enda som är ljust  är en dörrkarm (eller vad det nu är) bakom hennes huvud. Ett annat exempel på konstnärligt betonade hem är Gösta Ekmans vid Karlaplan i Stockholm. Några år senare flyttade han till Artillerigatan och inredde det s.k. prakthemmet som dock var att betrakta som ett stilhem, till skillnad från detta mycket mer originella och kanske också mer tidstypiska.

Avslutningsvis tänker jag mig att det vore bra mycket roligare om fler lät sig inspireras av hur det verkligen såg ut på 10-20-talen och inte bara fastna i den bild som skapats på senare år. Med vitpigmenterade eller mörkbetsade golv, vitmålade snickerier och “färgglada accenter”, “less is more” och vad nu alla schablonerna kallas.

För autentiska bilder av kök, passa på att besöka den Kökskatalog som Länsmuseet i Gävleborg lagt upp på Facebook. Där finns många fina bilder!

Voilà, här är en lada (eller egentligen ett kyrkstall) som fått nya stockar. Totalt har jag bytt tre stycken då de var så pass illa åtgågna att det var enda alternativet.

Att byta stockar är faktiskt inte alls svår. Man lyfter med domkraft stocken ovanför den som skall bytas och frigör på detta sätt den ruttna som då lätt ka lyftas bort. har man bara en domkraft lyfter man på ena sidan, pallar under och lyfter sedan på andra för att stocken skall gå att flytta. I mitt fall var det extra enkelt,ty jag började med att lyfta upp ladan och la sedan under den stock som skulle sitta inunder (det var de nedersta stockarna på tre sidor). Detta var inte svårt alls faktiskt. Däremot återstår lite pyssel med att snygga till de runda stockarna så att de blir mer fyrkantiga.

Den nedersta stocken på ladans framsida var extra bra att få på plats. Den gamla var helt rutten och låg under jord. Den nya håller nu samman den öppning som utgör dess ingång (nedersta stocken på bilden ovan – ovanför en grov planka som hållit samman öppningen så länge). Viktigt, om man inte vill riskera att ladan tappar formen och stockarna börjar ge sig av.

Återstår nu att laga och sätta fast dörren, sätta in glas i ett litet fönster samt hugga bort de ruttna partierna från ytterligare några stockar. Ev måste jag dessutom ersätta ytterligare en stock.

På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa)  i en teknik som är en blandning av rya och flossa.

Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger.  Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos som började komma i handeln vid denna tid, men säker är jag inte.

Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet  inre del.

Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.

Dagens bok är den omistliga Män som vi ej skola gifta oss med av Reihold Gerling. Boken verkar ytterst ovanlig, men ProjektRuneberg har haft den goda smaken att digitalisera verket. Gerling, som kom från Posen (som jag tror var Polskt vid den tidpunkten), har i sin bok tämligen utförlig skildrat olika manstyper och vad man som kvinna bör tänka på, innan man ingår äktenskap. Bland annat berättar han att En Adonis kan vara en bra älskare, men sällan en god make och ger sig sedan in i en lång skildring av Den blonde och den mörklagde som så småningom följs av olika ansiktstyper och hur dessa påverkar karaktären.

Det är något speciellt med böcker som vänder sig till kvinnor och är skrivna av män.

Gerling höjer också ett varnande finger för Don Juanerna, Fruntimmerskarlarna och Syfilistiska män. Det är mycket de blivande fruarna bör se upp med! När jag läser texterna tänker jag på Ditt ödes bok, som också är en helt omodern skrift för kvinnor som vill ha de stora frågirna besvarade. Den volymen har dock ett större underhållningsvärde, och passar än i denna dag bra att förströ sig med, både till vardag och till fest.

Den varma våren och den sista månadens omväxlande väder har verkligen gjort att det växer utomordentligt bra. Trädgårdslandet är fyllt av sallad, rädisor, dill och persilja. Morötterna är däremot inte klara.

Även i den nyanlagda rabatten med rosor och pioner växer det bra. Pionerna har dock stannat av, men rosorna står sedan någon vecka i full blom. Tyvärr doftar de dock inte, vilket jag trodde de skulle göra. Däremot är de vackra och går i oilka nyanser mellan rätt och rosa.

Vinet, Zilga, har också satt fart omän blygsamt. Det tar något år innan det växer riktigt bra och innan plantan nått full härdighet. Förhoppningsvis överlever den sin första vinter även om det mesta ovan jord fryser bort.

Fruktträden har verkligen satt fart och jag har beskurit äpplena jag planterade förra året. Det var helt enkelt för många konkurrerande grenar som växte inåt i kronan. Tyvärr tog de skada av vårens torka, jag skulel ha börjat vattna omgående, så fruktsporrarna torkade bort. Det kommer dock nya så det är ingen fara.

Det första svenska järnvägen var banan Köping-Hult som uppfördes på initiativ  av Adolf Eugene von Rosen. von Rosen hade 1845 fått rätt att under 20 års tid anlägga järnväg i Sverige vilket han tänkt göra med hjälp av engelskt kapital. Planerna föllo, och istället fick han 1848 stadsstöd för sträckan Köping-Hult. Tanken med denna sträcka var att förbinda Stockholm med Göteborg, vilket skulle göras medelst både järnväg och vattenvägar. Vid denna tid såg man ännu inte järnvägens potential. Sträckan Köping-Hult kom dock att reduceras till Köping-Örebro och vid det laget hade den Västra stambanan byggts med statliga medel.

1848 debatterades svensk järnväg livligt vilket ni med stort nöje kan ta del av genom att läsa det utdrag ur Ord och bild som i en text 1906 med anledning av den statliga järnvägens 50-årsjublieum. Argumenten är verkligen lysande! Som jag saknar dem i dagens debatt (även om rädslan för det nya är sig lik). Bäst är utan tvekan farhågorna att järnvägen skall bli den breda synden. Kanske inte helt tagna ur luften, ty medelst järnväg tog man sig tämligen obekymrat ner till kontinentens depraverade städer.

Med utsläppt hår, lånta solglasögon och en skyddshjälm ser man rätt lustig ut. Orsaken till denna mundering var att jag skulle använda röjsågen och rensa kring lada nummer 5 i mitt restaureringsprojekt.

Inne i ladan står både det ena och det andra. En slaghack, en slåtterkross, en såmaskin och en höräfsa samt halvbanden till traktorgrävaren. Dessvärre också 4 gamla däck utan fälg som inte har där att göra. Fann också två snygga pardörrar som suttit på min farbrors garage på 50-talet någon gång. Dem vill jag ha kvar!

I trodhuset låg inte bara trodor utan även den slang som användes för att täckdika åkern som ladan står på. Täckdikning går till på detta sätt: ett smalt med djupt dike grävs och däri läggs slangen som täcks med sand. Ovan det vanlig åkerjord. På detta fiffiga sätt kan man odla på mark som annars lätt blir för blöt. Förritin grävde man för hand och fyllde diken med sten, sant och sist jord. Mycket besvärligare.

Ladan är för övrigt spantrad, dvs inte timrad utan rest av lösvirke. Tyvärr har den sjunkit och dess enda stockvarv, det nedersta är skadat. Det blir inte helt lätt att lyfta den utan att hela rasket rasar ihop.

Denna timrade lade ser numera rätt bra ut. Den är lyft och jag har grävt bort jord precis under stockarna. Den nedersta stocken längst ned till vänster (som man bara ser början på, skall dock bytas ut.

För att kunna byta stockjävelm var jag tvungen att frakta en ny upp till ladan. Då jag inte får köra på den nyinsådda åkern, tvingades jag lägga stocken på en cykelkärra och sedan dra den. Inte så jobbigt faktiskt. Den tunga delen låg på kärran och den smala tog jag under armen och tack vara myggjävlarna var jag framme uppe vid ladan på ett par minuter.

Fortsättning följer.

Hässelby Familjehotell, Olle Engkvists skapelse från mitten av 50-talet som kom att bli hans sista stora kollektivhus och dessutom får sägas vara något av ett mästerverk av Carl Axel Acking som lyckats skapa en känsla av resort bara ett par minuters väg från tunnelbanan i Hässelby Gård.

1953 startade byggnadsarbetet och 1956 var hela komplexet klart. Det fanns matsalar, gymnastiksal, kapell och snabbköp. Fyra höghus förbands med ett uppglasat korridorsystem som även nådde ut till de 3-våningsbyggnader som utgör en icke försumbar del av anläggningen. En tämligen komplett presentation av familjehotellet hittar ni här.

Som genom ett smärre under är hela anläggningen praktiskt taget i originalskick. Portar, fönster och balkonger (som verkar ha renoverats på rätt sätt eller inte alls). De många och lagom stora innegårdarna skapar en intim prägel trots anläggningens stora skala. Totalt fanns här 340 lägenheter nr den stod klar!

I april när jag besökte familjehotellet var grönskan fortfarande obefintlig. Det är inte svårt att tänka sig känslan av semesterort när buskar och träd spruckit ut och gräsmattorna grönskat. De lägenheter som syns på bilden ovan har uteplats, de flesta har annars balkong. De största, etagevåningarna högst upp, har solterrass.

En välbevarad port som väntar på att oljas eller fernissas. Dock i ursprungligt utförande och på det stora hela i fint skick. Det är bara att hoppas att anläggningen får leva vidare och vårdas like varsamt som den hittills gjorts.

Fyllekajor utanför Teatergrillen 1953.

Tore Wretman första krog var Riche som han tog över 1945 och i den vevan öppnade han även en grill som fick namnet Teatergrillen. Grillat hade Wretman visserligen gjort tidigare, på restaurang Regnbågen som drevs av Sara Reuterskiöld och som var pionjär på detta område. Regnbågen kom dessutom att stängas efter kort tid (Reuterskiöld öppnade istället Lilla Paris). Teatergrillen blev dock snabbt en stor succé och restaurang med rotisseri blev snabbt det nya modet.

När Stockholm fyllde 700 år blev Teatergrillen nattklubb och fick ha öppet till tre på natten vilket var en nyhet i Nöjesstockholm. Bilden ovan är tagen i den vevan och visar några som verkar ha roat sig tappert!

En vacker kväll! Jag tog cykeln till grannbyn och passerade sjön där som naturligtvis heter något med träsk. Det är avlångt men inte särskilt brett, bara långt.

Jag är något ledbruten efter att under två dagars tid grävt fram och lyft en lada som står på lermark, ja stora delar står på ren lera som man knappt kan gå på. Det har varit ett hästjobb.

En cykeltur är dock inte så tokigt även om man är lite öm i kroppen. Igår var jag så pass trött att jag lade mig att läsa istället för att göra något. Inte det sämsta dock, ty jag läste Krusenstjernabiografin som jag tycker är bra. Avsnittet om von Pahlen-sviten och den följande fejden var intressant. Trots att den var så okonventionell fick den faktiskt rätt bra recensioner. I Stockholmstidningarna var man dock lätt ovilliga att recensera de senare delarna, men så småningom skrevs det även om de senare delarna även om framförallt kristna och konservativa var mycket upprörda.

I övrigt väntar jag på årets tomater och jordgubbarna som precis börjat mogna. Mums!

Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.

Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.

Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.

Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.

Jag bläddrade nyligen i Ingrid Sommars bok Funkis: Stilen som byggde Sverige på KB för att lära mig mer om arkitekten Ingrid Vallberg vars funkisvilla i Örgryte hör till de mer spektakulära byggena från 30-talet. Tyvärr fanns inga bilder på de byggnader hon ritat och texten var i knapphändigaste laget. På bilden ovan syns den villa som Wallberg ritade 1932, men som kunde byggas först 1935 efter att grannarna gjort sitt bästa för att förhindra bygget. Huset finns kvar än i dag och verkar vara i gott skick.

Planlösningen på nedre botten är verkligen öppen, endast kök och jungfrukammare har avgränsats från den stora sällskapsdelen. En trappa upp finns fyra sovrum och ett badrum. Det kan skulle kunna anmärka på är att köket är lite i minsta laget och garderoberna för få. Men å andra sidan är vardagsrummet med sin stora fönstervägg helt underbart och exteriören helt linjeskön och nästintill fulländad.

Wallberg, som var född i Halmstad i en välbärgad familj, kom så småningom till Paris och praktiserade hos Le Corbusier. Tillsammans med Schweizaren Alfred Roth flyttade hon till Göteborg och startade där arkitektkontoret R&W som snabbt blev uppmärksammade. Efter två år återvände Roth till sitt hemland och Wallberg fortsatte verksamheten i Göteborgsområdet. I mitten av 30-talet, i samma veva som villan ovan byggdes, ritade hon ett radhusområde i Örgryte som uppfördes 1934-35.

Radhusen i Örgryte består av två längor (den västra ses till vänster på bilden och den östra till höger). Den stora skillnaden mellan längorna är att den östra har entrén förlagd till suterrängvåningen.  Här planlösningarna för den västra respektive den östra. Husen är på intet sätt helt unika, men de har en klar stramhet och är fint utformade vilket gör dem värdefulla ur estetisk synpunkt. Ytterligare en bild på exteriören finns här och ett par bilder från interiören här, här och här.

Läs mer om Ingrid Wallberg här. Det är en utomordentligt intressant artikel om hennes liv, även om man skulle önska en fylligare presentation av hennes arkitektoniska gärning.

Söndag eftermiddag brukar jag lyssna på Jazzradion i P2. Tyvärr är det endast denna dag som P2 sänder jazz och det tycker jag är i minsta laget.

I kan program hörde jag en tidig inspelning med Betty Carter, I can´t help it, från lp:n Out There från 1958, en skiva som är praktiskt taget omöjligt att hitta i originalutgåva. Skivan var Carters andra, den första kom 1955 och hette Meet Betty Carter and Ray Bryant (finns på Spotify). Efter att ha undersökt saken närmare fann jag att Out There och följande lp, The modern sound of Betty Carter, återutgavs på en dubbel-lp i mitten av 70-talet och den kostar inte många kronor vilket fick mig att genast beställa den.

I can´t help it finns tyvärr inte på YouTube men däremot på en dubbel-cd med material från hennes tre första skivor som Spotify har lagt upp. Lyssna på den här, den är verkligen inte dum! Väldigt snyggt arrangemang och ett enkelt ackompanjemang i bakgrunden som inte alls tar över. Både skivan Out There, där detta spår hör hemma, och albumet från 1955 håller hög klass och många av de musiker som medverkar är mycket namnkunniga (bl.a. Wynton Kelly, Benny Golson, Kenny Dorham, Ray Copeland). Det tycker jag är imponerande.

De spår som ingår på 1958 års utgåva av Out There är som följer: You’re Driving Me Crazy, I Can’t Help It, By The Bend Of The River, Bab’s Blue, Foul Play, You’re Getting To Be A Habit, On The Isle Of May, But Beautiful, All I’ve Got, Make It Easy, Blue Bird Of Happiness, Something Wonderful

Skräplitteratur är inget nytt under solen. Vad sägs om denna skildring i romanform av Madame du Barrys spännande liv!

Här bjuds glimtar från Paris hemtrevliga bordeller där Jeanne Bécu började sin bana innan hon blev Ludvig XV älskarinna. Greve du Barry såg hennes möjligheter och hans plan att göra Jeanne Bécu till kunglig älskarinna slog i hög grad an på den prakt- och njutningslystna gatslinkan (språket!). Eftersom du Barry redan var gift, fick Jeanne istället gifta sig med hans bror, Guillsume. Hon behövde nämligen en grevlig titel för att kunna avancera som mätress.

Som få andra kvinnor, lyckades Jeanne du Barry samla ädelstenar på hög. En smycke gick hon dock miste om och det var det famösa halsband som aldrig han förfärdigas av juveleraren innan kungens död men som var avsett för Madame du Barry. Det var detta halsband som spelade huvudrollen i halsbandsprocessen.

Efter kungens död var juveleraren angelägen om att bli av med detta kostbara smycke som värderades till 1,5 miljon livres, men Marie-Antoinette, den dåvarande drottningen, kunde inte, med tanke på de dåliga tiderna, köpa en sådan dyrbarhet. Grevinnan la Mothe insåg genast att det fanns en chans att komma över dyrbarheten utan att åderlåta hushållskassan; hon var av svindlarnatur och övertalade den enormt förmögne kardinal de Rohan att köpa detta smycke och ge det till drottningen vars gunst han förlorat. Så småningom nappade kardinalen, köpte smycket och överlämnade det en mörk kväll till en gatflicka, utklädd till Marie-Antoinette. Halsbandet var nu i grevinnan de Rohans ägo!

Läs mer om det intressanta brottet på Wikipedia. Inblandad i affären var även den ryktbare magikern greve Cagliostro.

Ur historisk perspektiv misstänker jag att serien Ryktbara mäns och kvinnors kärlek är av tvivelaktigaste slag (men så kostade häftet 50 öre i kiosker och tobaksaffärer när det gavs ut 1928).

Vad det gäller populärhistoriska skildringar av sämre kvalité, kan jag tycka att dessa kan vara nog så njutbara. Jag kan inte låta bli att undra vad den förmodligen rätt obildade madame du Barry hade ansett om att lärda män ett århundrade efter hennes död ägnat så mycket tid i att forska om hennes kärleksaffärer och göra det med akademisk noggrannhet.