Ett gammalt flygfoto över en barndomsidyll. Solblekt, färgerna har nästan försvunnit, och jag lät det bli svartvitt. Gården finns kvar än idag, men förändrad, inte som jag konserverat den i mitt minne och som jag vill att den skall vara.

Den gamla sommarladugården, där de finska flyktingarna hade sina djur under krigsvintrarna, är sedan länge riven. Jag minns den från min barndom, som ett ruckel dit man inte gärna gick. Om jag hade haft några bilder nu! Den är så vacker med sin asymmetriska uppbyggnad och den smala raden med fönster som påminner om Geisendorfs radhus på Riksrådsvägen.

Huvudbyggnaden är från tidigt 1900-tal och hade en sorts glasveranda till entré och vindfång. Här hade mormor en stor, rosablommande nerium. Inne i hallen, en ljus korkmatta och väggar klädda med masonitskivor som oljemålats, precis som i det stora köket innanför. Huset hade reparerats strax innan senaste världskriget. En trappa gick upp till övervåningen. Därinunder fanns en liten toalett.

Köket var stort och ljust med två stora sexluftsfönster. Golvet var mörkt, vackert som bärnsten, av gammal fernissa. Ovanför elspisen, som placerats bredvid vedspis och kökspanna, satt en porslinsglob fastskruvad i väggen. Jag kommer alltid att vara svag för glödlampsljus som reflekteras i oljemålad masonit. Intill spisarna fanns en garderob och där stod en dammsugare som var praktiskt taget oduglig. Ibland fick den för sig att spy ut allt damm och lite rök. Rent gjorde den iallfall inte.

I ena hörnet, invid matbordet, stod en chiffonjé med många lådor. I en fanns broschyren Om kriget kommer och där fanns en bild på en svensk tiger. Det hela var mycket spännande. Chiffonjén var möjligheternas och äventyrens möbel.

I det inre hörnet var ingången, med en skjutdörr, till skafferiet; det var det finaste rummet i hela huset. Ett litet fönster släppte in ljus på hyllor som gick från golv upp till tak. Kantband och hyllpapper. Det doftade fortfarande av allt som där förvarats.

Innanför köket låg sängkammaren. Där fanns en soffa, en byrå, ett litet bord och telefonen. Rummet låg i nordöst och var svalt. Korkmatta på golvet och två höga fönster. Här brukade jag sova under ett täcke som var så tungt att jag inte knappt kunde röra mig.

Mellan hall och sovrum låg farstukammaren. Den var finkammare och användes sparsamt. Rullgardinerna var inte sällan nere. Några hemsnickrade möbler och en tidig femtiotalssoffgrupp utgjorde möbleringen. På pelarbordet med sin runda, arbetade fot, stod en jordglob. I hörnet en TV som bara tog in ettan och som tog ett par minuter på sig att bli varm.

I bagarstugan, det hus där bakugnen fanns och dit familjen förr om åren alltid flyttade lagom till midsommar, fanns två rum. I köket järnspisen och den var moderniserad med silverfärg. Flott så det förslog. Möblerna här var gamla och det mesta gick i olika mellanbruna nyanser. Vatten saknades och endast en låg möbel framför ena fönstret tjänade till köksutrustning.

I rummet intill stod den stora, murade bakugnen och ett par stora förvaringsskåp. I ett av dem låg en gammal anteckningsbok, fylld av noteringar om hur många liter vätska det bakats på, hur vädret var och hur många dagar baket tog. Intresseväckande läsning i all sin enkelhet.

I mitten på gårdsplanen mellan de båda husen, stod tvättbordet som var byggt på en stor sten. På bilden syns mest bara skuggan därutav. Här fanns tvål, tvättfat och en spann med vatten. Doften av varmt trä, tvål och kallt brunnsvatten har etsat sig fast. Jag är mycket svag därför.

Ute på gårdsplanen växte brandgula liljor som vi kallade för kejsarkronor. Prästkragar och blåklockor stack också upp. Det var en naturtomt.

Dold bakom träden till vänster i bilden, låg jordkällaren. Bakom den fanns ett stenskravel och där fanns det huggorm. Man fick se upp.

Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket mer om detta gamla sommarparadis, men nu sätter jag punkt. Det är knappast lika spännande för oinvigda, som för mig.

Monica Zetterlund på Bromma, just hemkommen från Helsingfors. Efter ett ofrivilligt badkarsbad, klädsim, tvingades hon resa endast iförd strumpbyxor och BH.

Jag har läst om Monica Zetterlunds memoarer Hågkomster ur ett dåligt minne (Norstedts, 1992). Den är en mycket rolig bok som verkligen ty den är fylld av de dråpligaste historier men samtidigt sorglig, för naturligtvis fanns det en mindre tilltalande sida i hennes liv.

Zetterlunds liv i slutet av 50-talet och hela 60-talet måste på många sött ha varit fantastiskt. Hon blev framgångsrik, fick åka till USA, hängde bl.a. med Marlon Brando, Earl Hines, Peggy Lee och Carmen McRae och köpte en villa på Lidingö som blev något av ett andra hem för både svenska och utländska jazzmusiker samt andra som gillade att roas sig. Att ha en liten dotter som bodde i samma hus, visserligen med egna rum och en barnflicka, kan dock inte ha varit helt idealiskt.

21:a december 1959 åkte Zetterlund över till USA för att vistas där i 3 månader, jobba och knyta kontakter. Hon uppträdde på Basin Street East i New York , medverkade i Steve Allens TV-show och spelade in en LP som inte gavs ut (Lost Tapes, finns utgiven idag). Engagemanget på Basin Street East gick dock inget vidare, ty av någon anledning hade man bokat in hennes som sångerska i Tommy Flanagans trio (en trio med endast mörkhyade). Detta uppskattades inte av publiken på Basin Street, utan man krävde att hon skulle byta ut någon av de tre mot en vit. Monica vägrade och bröt kontraktet. Hon slapp dock betala de 800 dollar som kontraktsbrottet skulle ha kostat henne för hennes manager John Levy uppskattade att “hon var solidarisk med hans ras”.

I USA råkade hon också ut för två Playboy som ville ha med henne i en TV-show och ett litet utvik, förslagsvis Miss Juni. Vid detta tillfälle hade hon en snygg klänning, en bra korsett och ett par lösbröst och såg rätt så välsvarvad ut. För att driva med de två gubbarna slet hon upp det ena lösbröstet, efter att ha tackat ja till en försiktig fotografering vid en pool, och dängde det i bordsskivan. De två gubbarna blev som galna och hon fick en rejäl utskällning. Men det gissar jag att det var värt.

Efter utlandsvistelsen och framförallt efter Gröna Hund på Gröna Lund 1962 blir det full fart på Zetterlunds karriär. Hon spelar in skivor, medverkar i filmer och och teaterföreställningar och uppträder nätan jämt på olika former av scener. Hon dricker för mycket och tar ibland antabus.1980, efter en skilsmässa, tar det och stopp och det dröjer innan hon och karriären återhämtar sig.

Läs Hågkomster ur ett dåligt minne! Det är verkligen en bra bock om många är de porträtt av vänner och kollegor som Zetterlund tecknar med stor behållning för läsaren. En biografi kom också för ett par år sedan men den har jag inte läst.

Jag hör till dem som gillar Hötorgcity, även om anläggningen idag inte är vad den en gång var. En stor skillnad är naturligtvis att de butiker som låg här i början av 60-talet ofta var av högre klass än de butiker som ligger här idag. Ringbaren på bilden drevs av ICA,  vägg i vägg, och granne med Kapp-Ahl, låg Widforss som var en sport- och vapenaffär med rejäla grejer i sitt sortiment.

Hos körsnär Gunnar Christell kunde damer av värld köpa sig en snygg päls. Än idag dyker Christells pälsar upp på Stockholmsauktioner så kvalitén kan det knappast ha varit något fel på. Det är en väldigt fin och stramt avskalad inredning i butiken.

Engelbrechts parfymeri, också det beläget i Hötorgscity, är lite mindre avskalat. Även det låg på Sergelgatan som var områdets huvudsakliga gata. På dess ena sida växte de fem höghusen upp, på den andra låg låga affärshus och den gamla Hötorgshallen som var betydligt mindre i skalan än dagens koloss med filmstad som rubbat jämvikten i området. På denna lägre sida låg även Sergelteatern, en flott citybiograf som numera integrerats i den nya Filmstaden Sergel.

I anslutning till Sergelgatan fanns terasser med sittplatser och serveringar. Titta bara på denna bild så ser ni hur elegant det en gång var.

På Smedsbacksgatan 3 i Stockholm står ett mycket vackert 30-talshus som har en ovanligt praktfull entré och dessutom en vändplan framför huset. Anläggningen är verkligen unik i Stockholms innerstad och dessutom nyreparerad och i gott skick. Huset har dessutom perspektivfönster av bästa sort och är en prydnad för området.

Fasadrenoveringen gjordes för att par år sedan och blev riktigt lyckad. De ursprungliga balkongerna plockades dock ned och ersattes med snarlika som inte riktigt helt överensstämmer med original. De dubbla handledarna ersattes av trippla och infästningarna i balkongplattan skruvades fast på ett mindre lyckat sätt vilket framgår av denna bild (infästningarna är för klumpiga och iögonfallande). Synd, hade man inte gjort det hade betyget blivit högre. På det stora hela är resultatet dock bra och jag ger betyg 4 av 5.

Högst upp på denna sida finns en bild och den bilden kommer från inspelningen av Gunnar Hedes saga (här bilden i sin helhet). Denna filmatisering av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen har jag tyvärr inte sett och berättelsen läste jag alldeles nyligen för första gången.

Den är en lätt tårdrypande historia Lagerlöf berättar vilket inte på något sätt gör den dålig. Tvärtom, den är både spännande och psykologiskt intressant. Och väldigt romantisk!

Gunnar Hede är en ung student i Uppsala som hellre spelar på sin fiol än ägnar sig ut studierna. Hemma i Dalarna har föräldrarna en vackert herrgård belägen på en liten ö. När fadern dör visar det sig att ruinens brant är nära och det får till sist även unge Hede veta. I ett fåfängt försök att snabbt tjäna ihop de pengar som behövs förlorar han istället det insatta kapitalet vilket gör honom sinnessjuk.

I Uppsala blev han som student bekant med en ung och drömsk flicka, Ingrid, som reste runt med ett teatersällskap. Efter många år återser de varandra och Hede räddar Ingrid från att bli levande begravd.

Herrgården Munkhyttan, Hedes älskade barndomshem, är en underbar plats, men nu är den förfallen. Rabatterna saknar blommor och hela anläggningen hotar att falla igen, ty den sover en törnrosasömn sedan den gamla bergsrådinnans son blivit galen och fru Sorg har flyttat in. Sakta väcks dock gården till liv när Ingrid av en slump där får sitt hem.

Stackars Bonn-Karl! Trött och utarbetad pustar han ut framför vedtravarna. Det är inte lätt att sköta en stor gård och sommaren är dessutom den årstid när allt skall göras. De ljusa nätterna skänker heller ingen vila.

Uppe på höskullen är det ännu tomt och kalt. Ljuset silar in genom de glesa plankväggarna. Bonn-Karl vandrar längs med skulltorkens långa boulevard. Åh, om Våre Herre kunde unna honom några dagars semester!

Ogudaktiga tankar straffas så lätt! Inte skall sommaren ägnas åt lättja! Bonn-Karl finner sig fasttjudrad i ungdjurens bås som sommartid står tomt och ångrar bittert sin önskan.

Ute vid Stora Skuggan möter man ofta kungens får, men just denna dag var det endast några tjurar som strosade omkring i det grå vårvädret. Jag tycker om att köra bil här ute på de smala vägarna, ty här är naturen vacker och med lite tur är man helt ensam på vägarna.

Den dag jag var där ute blommade vitsipporna och träden hade precis börjat veckla ut sina löv. Några tyska turister promenerade omkring med sina barn  och tittade på de stora tjurar som betade.

Vid Stora Skuggan ligger Engelska villan som har ett elegant 8-kantigt orangeri som jag inte lyckades fotografera. Området är på sina ställen mycket kuperat, vilket syns på bilden ovan.

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.

Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.

Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true

Moments to spare, with someone you care tor,
one love affair for two.

And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you

Än i dag gamla spinnrocken spinner, spinner drömmar om lyckan en gång om två hjärtan som slog för varandra och som vigdes vid klockornas sång.

Nu när hösten är här kan det vara lämpligt att summera sommarens arbete och det tänkte jag göra nu med ett antal före- och efterbilder. Här på bilen ovan ses en lada som var i relativt gott skick, men hade sjunkit ned vilket fått en underlagsås att ruttna. Några knutskallar var också förstörda och vissa stockar hade fått vattenfickor som behövde huggas bort.

Här har vi resultatet. Snyggt och propert. Det sly som växte om kring har jag tagit bort.

Denna stora lada var verkligen på väg att bli rätt förfallen. På sina ställen hade den börjat tappa formen och panelan var skadad i nederkant. Dessutom var dess stabilitet bristfällig så jag behövde förstärka den åtskilligt.

Den stora öppning byggde jag igen och utseendet är nu identiskt med hur ladan såg ut när den var nå, kanske någon gång på 40-talet. Ladan är lyft och den skadade syllringen förstärkt, vilket var ett stort jobb. Ingen annan lada tog sådan tid att få ordning å..

En lada på glid. Nedsjunken och med en mycket bristfälligt täckt öppning. En syll och två underlagsåsar skadade.

Vilken skillnad! Trodhuset som fanns under takets utskjutande del är borta. Om allt går bra kommer jag återställa det nästa sommar.Plankorna har jag kvar så det bör inte vara något problem. Först skall jag dock se att marken torkat upp ordentligt.

Denna stackare var inte så skadad, men den lutade pga att den sjunkit ned och många stockar helt ruttnat bort.

Här har jag lyft ladan och bytt en stock. Ett helt stockvarv hade ruttnat bort och för att förenkla lät jag bli att ersätta det. LAdans höjd var ändå tillräcklig.

Detta gamla vrak funderade jag först på att riva för fukten hade gjort sådan stor skada. Syllringen hade förvandlats till mull så  det fanns inget som höll konstruktionen samman i byggnadens nedre del. Dessutom fattades nästan 3 dm av väggen i ena hörnet, den hade nämligen sjunkit ned och förmultnat (det fanns mycket fin matjord i ladans inre dock!).

Efter att ha brädslagit och förstärkt kunde jag lyfta ladan och jag kunde i princip återställa den till sitt ursprungliga utseende vilket känns mycket bra. troligtvis hade den rasat samman inom 10 år om jag inte gjort något åt den.

Kyrkstallet var även det nedsjunket och syllstocken i dess framkant hade ruttnat i ena änden.

Jag bytte syllen och ytterligare två stockar, lyfte stallet och monterade fast den gamla dörr som hör till byggnaden men som jag inte tror är ursprunglig. Nytt glas monterades i det lilla fönstret. Resultatet blev inte så pjåkigt, men jag är inte nöjd med dörrens fastsättning. Den skall förbättras vid tillfälle.

På det stora hela är jag mycket nöjd att jag hann med allt detta och att jag klarade av arbetet på egen hand. Jobbigt var det verkligen, det mest ansträngande jag någonsin gjort. Tillfredsställelsen är dock stor, även om det är vissa saker som jag kommer att göra om (framförallt är det en del knutskallar som jag renoverat som inte blev riktigt bra). Grundläggningen kommer också att ses över allt eftersom.

Nästa sommar skall den gamla slåttarstugan repareras. Den är verkligen rätt ansatt av tidens tand och står dessutom i skogsbrynet, nedsjunken och omgiven av sly. Intetdera är att rekommendera.

De låga husen på Askrikegatan hör till Stockholms mest eftertraktade adresser. Längst ut på Askrikegatan, i korsningen med Värtavägen och med ingång härifrån, ligger en fastighet som precis fasadrenoverats. För 20-25 år sedan gjordes också någon form av reparation och då passade man på att montera nya balkongskärmar och det var verkligen synd. De gamla var fantastiska och ses på bilden nedan.

Om ni studerar denna närbild ser ni tydligt hur de såg ut. En ovanlig detalj är blomlådorna som monterats i nederkant och på utsidan. Trådnätet gjorde att ljuset flödade in på både balkong och vidare in i vardagsrum. Tyvärr bytte man dessa eleganta skapelser mot fula standardbalkonger i aluminium. Att den åtgärden godkändes är en gåta, att man som fastighetsägare så saknar öga för detaljer och elegans är ännu svårare att förstå.

I samband med den nya fasadrenoveringen fick sig balkongerna en översyn. Jag är inte säker på om man monterade nya, likadana, eller om man återanvände själva stommarna och bara bytte ut den sinuskorrugerade fronten (en närbild). Om man åtminstone målat handledarna i samma färg som fronten. Obehandlad aluminium är en styggelse i fall som detta! Det är också verkligen att beklaga att man inte tog tillfället i akt att återställa dem till sitt ursprungliga utseende.

Betyget blir 2 av 5 och det är inte i överkant på något sätt.

Såhär skulle jag vilja att ett ålderdomshem såg ut! Östertälje nya ålderdomshem ritades av Torsten Risberg med hjälp av fru Risberg och fästmön fru Elsa Persson. Man måste säga att resultatet blev ovanligt bra. 167 000 kronor kostade den vilket i texten  jämförs med moderna 6-rumsvillor i Stockholm som ligger i prisklassen 100 000 – 125 000 kronor. I beloppet ingår även all inredning, inklusive köket. Anläggningens disposition framgår av denna planskiss.

Möblerna i matsal och vardagsrum är köpta i vanliga bosättningsaffärer och man har prioriterat god kvalité till ett bra pris. Det runda bordet på bilden nedan kommer från NK:s Triva-serie (den monteringsbara). hur trevligt vore det inte att på sin ålders höst bo i en miljö som är hemlik? Institutionskänslan som möter en i de allra flesta fall är verkligen något som borde undvikas.

Runt det runda bordet på bilden ovan står stolar av windsortyp som klätts med blårandigt tyg. Gardinerna kommer från Hemslöjden och är gula i ett lätt ljust tyg och på golvet ligger trasmattor.Väggarna är klädda med juteväv som klistrats på masonit och den allmänna belysningen medelst lysrör är indirekt och kompletteras med ordinära lampor.

Matsalen är även den trivsam och skymtar genom den stora öppningen. Tyvärr ser man inte glasdörrarna som har getts ett vackert mönster medelest sandblästring.

Här har vi ett ab hemmets enkelrum. Som ni ser är det verkligen inte väl tilltaget, men å andra sidan är det trivsamt. Personligen skulle jag hellre ha ett litet rum med vackra allrum än ett stort rum i ett fult hus med hemska möbler. Naturligtvis måste svårt sjuka som kräver omfattande vård bo annorlunda.

Förutom enkelrum finns dubbelrum för äkta makar. De är  bredare men i övrigt nästintil identiska och innehåller, precis som enkelrummen, bara tvättrum och en generös garderob med en inbyggd förvaring för linne och underkläder.

Föreståndarinnans rum är något sstörre och är försett med sovalkov. Lika trivsamt är det som de andra och på golvet ligger en rös sniljeflossa. Möbelgruppen är klädd med mörkblått tyg.

jag gissar att denna typ av boende är en utopi, men nog vore det fantastiskt trevligt om gamla människor kunde leva på detta sätt! På 40-talet var nog de gamla som flyttade till hem friskare än idag. De som idag får annat boende är ofta så sjuka att de behöver omfattande vård.

I Marika Stiernstedts memoarer sägs det inte mycket om henne själv, istället berättar honom sina möten med andra, ofta välkända, personer. Att läsa mellan raderna har alltid intresserat mig, så jag ger boken ett gott betyg. Här får vi en bild av Lagerlöf, av von Krusenstjerna, makarna Branting, von Heidenstam och Strindberg. Vi får också träffa ett knippe människor som Stjernstedt mött på sina resor, ty hon var en dam som reste ofta och befann sig följdaktligen nere på kontinenten vid många omvälvande händelser under 1900-taletsförsta hälft.

Bokens inledande kapitel berättar om den mycket unga Marika som av DN fått i uppdrag att skildra Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12 1899 då Snoilsky författaten minnesteckning av Rutger Fuchs som han ämnade uppläsa. Istället för att noggrandt lyssna på vad den kände poeten har att säga, förlorar hon sig i historier kring hans förr så stormiga liv.

Minnesvärt är också kapitlet Kabinettsporträttet som är en mycket kärleksfull skildringav den dam som Marika som barn sett på ett s.k kabinettsporträtt. Få är detaljerna hon lyckas finna om den okända damen, men resultatet är en alldeles fängslande berättelse om en kvinna vars liv helt ändrar riktning.

Så till Nazityskland. 1935 reste hon per tåg från Paris mot Sverige. I restaurangvagnen fick hon sällskap av en herresom väcker hennes nyfikenhet. Han är tysk och stolt över sitt land. Själv var hon alltannat än tyskvänlig. Mannen fattar också intresse för henne, kanske tänker hans sig att det kan vara nytta att bli bekant med en svensk dam som har stort umgänge i Paris.

Marika trotsar sin vana att varken dricka konjak eller röka, samtalet måste förlängas. Kanske inser hon redan nu att han måste få sig en läxa, hon vill iallfall dissekera mannen en smula. Han börjar prata om det nya Tyskland. Det var dumt av honom. Jag citerar:

Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
- Ni tycker visst inte om ämnet?
- Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

Historien säger en del om Marika Stjernstedt, just på detta sätt lär vi känna hennes väsen.

Marika Stjernstedt Mest sanning, Bonniers 1948. Läs också om Kring ett äktenskap och Ryskt.

Så har jag äntligen sett filmen om Monica Zetterlund. Och vad tycker jag om den då? Jag vet inte riktigt vad jag skall säga och ej heller var jag skall börja. En film om någon som skulle kunna vara Zetterlund är nog en lämpligare beteckning. Att ta sig konstnärliga friheter må vara förlåtet om det görs för att få ett  nyansrikt porträtt av den eller de personer man skildrar. I detta fall verkar man snarare ha tagit sig friheter för att kunna pressa in Zetterlunds liv i en ordinär Hollywoodfilms snäva mall.

Om man inte vet något om Monica Zetterlund, är obekant med jazzhistorien och lätt blandar samman det som hände under från slutet av 50-talet till början av 70-talet har man förmodligen stor behållning av denna rara lilla rulle. Uppfyller man inte dessa krav blir det hela genast mer problematiskt. Man vet helt enkelt inte vad som är sant eller vad som hittats på för att få “en bra story”. Om man vill lära känna personen Monica Zetterlund blir detta faktiskt rätt problematiskt.

Problematiskt blir också det i filmen så långa förhållandet med Vilgot Sjöman. Varför? Em man som hon i verkligheten hade en relativt kort relation med och som hon inte kan ha haft alltför stort utbyte av, en man som verkar urtrist. Man förstår inte alls varför hon håller samman med honom under halva filmen. När sedan både det förhållandet och affären med Steve Kuhn, som i filmen fått efternamnet Chambers, blir Zetterlund, likt Maggie Channing, gravt alkoholiserad i 15 minuter och hennes barn tas ifrån henne.

Bäst i hela filmen tycker jag en sekvens i slutet är, ögonblicket när Monica och hennes dotter börjar vandra fram till altaret men stannar upp och Zetterlund ber om en mer entusiastisk samling bröllopsgästar. Lite så tror jag hon var, och där tycker jag verkligen att filmen har lyckats.

Om ni tycker att jag varit alltför sträng så låt inte det avskräcka er från att se filmen. Så dålig är den inte alls, men det kunde ha varit så mycket bättre. Att göra allt Mad Men-snyggt och stuva om och beskära ett händelserikt och intressant liv är faktiskt inte tillräckligt, framförallt inte om man vill skildra en av våra intressantaste artister.

Ett exempel på det förslag till standard som presenterades av Byggstandardiseringen 1948 och som, med smärre ändringar, antogs 1950.

Få saker tycker jag är så undermåliga i dagens bostadsbyggande som snickerier, och då tänker jag främst på den fasta inredningen som garderober, skåp och dörrar. Allt är för slätt, för maskinellt och det är på tok för mycket spånskivor (eller dylika material som består av lim och träfiber). Det syns också tydligt att allt är gjort för att snabbt kunna monteras. Till och med 30-talet byggdes det mesta av denna inredning på plats, lägenhet för lägenhet. Undantaget var HSB som byggde mycket i egen regi och därför hade åtskilligt att vinna på en viss standardisering med tillhörande produktion på fabrik. Det var dock inte tal om något hafsverk, ty både utförande och material var av hög kvalité.

Efter kriget blev byggnadsverksamheten hektisk och många av byggföretagen hade utvecklat en viss standard på snickerier, en standard som dock var långtifrån enhetlig (t.ex. HSB, Riksbyggen, m.m.). Tillsammans med Hemmens forskningsinstitiut (HFI) presenterade Byggstandardiseringen år 1948 sitt förslag till svensk standard för kök och garderobssnickerier (dörrar, fönster, m.m. följde med tiden). År 1950 antogs detta förslag och vår första svenska köksstandard var ett faktum. Denna reviderades 1962 och 1970.

Jag är mycket förtjust i de första årens svenska standard, framförallt tycker jag att garderober och köksinredningar fram till mitten-slutet av 50-talet är oerhört fina. De är så välbyggda att man inte ens ser att det rör sig om prefabricerade moduler som målades på plats i lägenheten. När skåpstommarna monterats på plats, spacklades skarvarna innan stommarna målades och på så sätt får man illusionen av platsbygge från ett kök. På bilden ovan syns delar av en köksinredning från 1953. Skarven mellan de två modulerna syns, men man tänker knappt på den.

Runt 1960 insåg man att en ytterligare förenkling var på sin plats. Modulernas stommar var tidigare av massivt trä, men nu valde man att lägga masonitskivor på var sin sida om ett fackverk. Hålrummen fylldes med wellpapp. Konstruktionen blev lättare och virkesbesparande. Modulernas kanter försågs med lister som gjorde spackling och målning överflödig när de sedan sattes samman i villan eller lägenheten. På bilden ovan ses en garderobsvägg från 1963. Luckorna är sprutlackerade på fabrik men gångjärnen är obehandlade. Den helgjutna känslan i det gamla förfarandet var med ens ett minne blott. Hos de mindre snickerifabrikerna levde dock den gamla metoden kvar ännu ett tag.

Allt eftersom har ytterligare förenklingar gjorts i köks-/snickeristandarden: lådor och backar i plast, stommar i spånplatta, luckor utan överfals, enklare gångjärn m.m. Naturligtvis kan det vara bra med besparingar, men nog kan man tycka att det vore bättre att hålla fast vid ett högkvalitativt utförande och med jämna rum renovera (vilket också skapar arbetstillfällen, precis som nytillverkning). För mig personligen är detta verkligen att föredra, ty nog är det fantastiskt med tunga och gedigna hyllplan och lådor vars trä med åren blir allt  behagligare. Den ultimata lyxen är för mig en gedigen garderobsvägg med allehanda skåp och lådor samt ett kök som känns som ett med lägenheten (eller villan) och som man vet kan återfå sin ursprungliga glans med en slipning och en ommålning.

Jag har skrivit om den förlegade synen på standard i SvD. Detta är viktigt för synsättet leder till att man sanktionerar utbytet av högklassigt material mot billig skit. Ja, så illa är det faktiskt.

“Redan i början på 60-­talet började man dock kompromissa med både material och utförande för att hålla kostnaderna nere och det är en utveckling som fortsatt. Den i längden största nackdelen med detta har varit att det blivit svårare och svårare att underhålla nyproducerade inredningsdetaljer. Laminerade golv och kökssnickerier är dömda att kasseras när de blivit sitna. Det man vunnit i pris vid tillverkningen och montering förlorar man vid framtida reparationer ty istället för sedvanligt underhåll får man än en gång byta ut.”

Texten blev faktiskt mycket populär. Under stora delar av dagen var den den näst mest lästa och delade. Kul!

I övrigt: vilken vacker höst det är! Visserligen har det varit kallt de senaste dagarna men det är knappt frost på nätterna. I mitt fönster blommar hibiskusarna flitigt trots att det är den 20 oktober. Vissa år håller de på in i december. I mitt köksfönster har jag en liten “barnkammare” med diverse skott. Det är visserligen inte rätt tid för sticklingar, men det går nog bra ändå.

En fantastisk kväll; kanske var det den där nästan tropiska majkvällen i slutet av månaden. Jag minns inte riktigt.

Jag gör ofta korta cykelturer på somrarna. Inte längre än ett par kilometer. Friheten i en cykeltur är inte dum. Det är bara att hoppa upp och trampa iväg. Lättare och enklare än att sätta sig i en bil som man dessutom inte ids parkera vid vägkanten när det dyker upp något snyggt.

Den 24:e oktober släpps boken Tidlös elegans som presenterar Hanne Bögh-Andersens elegant garderob som innehåller plagg från 50-talets början till mitten av 80-talet. Bakom boken ligger Christina Lindvall-Nordin och Anna Mårtensson (formgivning och foto – precis som bilderna ni ser här) som botaniserat i denna verkliga klädskatt. Jag kan inte tänka mig att det är särskilt vanligt med så påkostade och välbevarade garderober. Bögh-Andersen, som jag har för mig grundade Ladies Circle Sverige, hade det gott ställt och kunde unna sig det bästa (se bara den flotta villa som jag skrivit om tidigare).

Plaggen i Bögh-Andersens garderob kommer enligt uppgift från “Frank Usher i London, Dior, Luisa Spagnoli i Rom, Fredin-Fredholm, Marimekko, NK Boutique, Ossie Clark i London, Fougstedts i Malmö, Elias design i Herning, Inger Öster i Köpenhamn m fl modeskapare”. Besök bokens webbplats för att läsa mer.

Detta är del två i trilogin om Karsten Kirsewetter och den utkom 1938. Karstens vän Mårten Bergfeldt har gjort en ung flicka med barn och det är kring denna penibla situation handlingen kretsar.

Det händer inte mycket i denna volym, vilket inte hindrar den från att vara en trivsam och lättläst bok som inte saknar charm. Dessutom är jag mycket svag för Hedbergs allt annat än smickrande porträtt av tidens borgarklass. Mårtens syster Stina, som är självförsörjande och inte alltför dekorativ, är dock den som beskrivs i minst smickrande ordalag.

Annemarie Tirén, textilstudenten som Mårten gjort gravid, kommer från landsorten och hennes far är prost i en liten församling. Som en sann Hedbergs borgare, har även han några smärre lik i bagaget. Riktigt goda människor verkar inte finnas i denna socialgrupp.

Volym nummer tre i denna svit heter Stopp! tänk på något annat och avslutar berättelsen om Karsetn Kirsewetter. Hur den slutar vet jag inte, men däremot att Hasse Ekman lämnade sin fru Agneta när han spelade huvudrollen i filmatiseringen och förälskade sig i Eva Henning som hade den kvinnliga huvudrollen.

Jaha, där var det dags att gnälla lite igen vilket jag helst skulle slippa men jag är så förskräckligt trött på allt som slentrianmässigt byts ut mot något trist standardiserat. I grund och botten kan jag nog vara rätt tolerant; tycker att man får göra som man vill, bara det blir snyggt. Till och med vitpigmenterade golv skulle kunna vara snyggt. Men när alla skall ha den typen av golv, då slår jag bakut. Har folk ingen egen uppfattning om hur de vill ha det, skall de alltid göra som alla andra? Det är detta som irriterar mig allra mest.

På Furusundsgatan har man nyligen fräschat upp ett gammalt funkishus från -39/-40. Hur huset såg ut när det var nytt är inte lätt att veta, men jag har hittat två bilder som gör att vi kommer en god bit på vägen. I en gammal film om trådbussar fann jag en mycket dålig färgbild som visar fasaden 1960. Huset (det vänstra) hade då någon ljust brunbeige färg och balkongerna var mer eller mindre vita. Dess konstruktion framgår till viss del av denna bild som kommer rån ett hemma hos-reportage hos Nils Poppe som bodde i huset under en tid. Av den kan man sluta sig till att balkongskärmen var slät, relativt låg och kröntes av dubbla överliggare. Mycket snyggt!

När huset renoverades i slutet av 80-talet byttes balkongerna mot nya i standardutförande: trapetskorrugerade med handledare i obehandlad aluminium. Detta blev inte snyggt. Vid årets renovering monterades nya standardbalkonger, med rundade hörn (!), likt dem på Rindögatan 10. Det hela ser rätt så propert ut (närbild), men hur snyggt hade det inte varit om man lagt lite krut på att återskapa de ursprungliga istället? Fasaden, och området, hade dessutom vunnit på om man hållit sig till den ursprungliga färgskalan. Många hus som renoverats nu blir vita, oavsett vilken färg de hade innan och det är synd. Området är trots allt klassat som riksintresse och då kan man tycka att fastighetsägarnas önskemål borde väga lite lättare.

Betyg? 3 av 5.