I somras körde jag en annan väg än jag brukar när jag skulle till en liten by i Luleå Älvdal. Omväxling förnöjer och man får se något nytt. Dessvärre var vägen stundtals grusad och jag är ovan att köra amerikanskt på rullande grus. Låg fart blev resultatet, till medtrafikanternas förtrytelse.

Längs med vägen stod en gammal plåtkåk som jag antar inhyst någon form av verkstad när det begav sig. Plåt är väl inte mitt favoritmaterial, men lite lagom förfallen kan den vara mycket dekorativ. Industriromantisk.

Ser ni balken längst upp till höger i bild? Något måste man ha lyft här, frågan är vad. Jag ser ingen lucka som tyder på att man lyft in grejer i huset. Kanske är det någon som vet?

Den Ungerska kompositören Béla Bartók skrev, nästintill på sin dödsbädd, den numera klassiska Concerto for orchestra som uruppfördes 1944 av Bostons symfoniorkester under ledning av Serge Koussevitsky’s som också beställt verket.

Concerto for orchestra, del 1 och 2

Lyssna, Concerto for orchestra är både pampig och vemodig. Framförandet är dessutom mycket vacker. Lyssna på stråkarna, kraftfulla och skira utan att bli vassa.

Inspelningen ovan är från 1948 och det är Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som spelar under ledning av Edward Van Beinum. Den är gjord för Decca med 40-talets stora sensation på hi-fi-området, FFRR (Full Frequency Range Recording). den ligger på 5 stora 78-varvsskivor och när jag digitaliserade den, satte jag samma skivorna till två spår, del 1 och del 2. Det finns lite biljud alldeles i början, men annars låter den mycket bra.

Kring det gamla gasverksområdet sprider sig de nya husen som kvickrot i ett försummat grönsaksland, men här och där står tiden nästan still. Portvaktshuset och uthuslängan står orörda och väntar förhoppningsvis på att bli renoverade. Den sistnämnda verkar vara i stort behov av ett nytt tak, men kräver förhoppningsvis i övrigt inte några större reparationer.

De nya husen håller en hyfsad standard  men visst finns det detaljer som inte borde få förekomma i ett område av denna klass. Balkongerna på bilden hör till de absolut fulaste jag någonsin sett. Hur gräsliga kommer de inte te sig när de bleknat efter ett antal år, utsatta för väder och vind?

För övrigt har en stor del av områdets hus balkonger i glas, eller om det är plexiglas, och de kunde ha utformats med större omsorg. Är de av plexiglas eller något liknande material är det lätt att tänka sig hur repiga de snart kommer att blir.

Dessa hus tycker jag är rätt snygga med sina inbyggda balkonger. Däremot tycker jag färgvalet är under all kritik. Dystert och modebetonat. Huset till höger med sin silverglänsande plåtfasad är däremot inte så lyckat. Kanske har de haft Shoppingcenter i Luleå som förebild, men men inte riktigt lyckats med att transformera om dess speciella fasad till ett bostadshus.

Här har vi ett riktigt skräckexempel till hus! Att det inte finns någon som kan stoppa färgkombinationer likt dessa övergår mitt förstånd.

Mina största invändningar när det gäller området är att det är allt för mycket av kattguld över vissa detaljer. De glimmar fräscht och förföriskt när de är nya, men går de att underhålla eller är det ett ständigt utbyte som väntar de som  kommer att bo där? Ett praktexempel är områdets fönster vars utsidor täckts med någon sorts lättmetall som ytbehandlats och blivit vita. Hur ser dessa ut om 30 år? Titta på de balkonger som monterades under 80-talet så får ni en uppfattning om vad som är att vänta. Hade det inte varit vackrare med träfönster (ja, jag vet, de tarvar underhåll) eller den nya typ av fönster som började komma på 50-talet och var i trä, men hade yttersta skiktet i eloxerad aluminium. De kan faktiskt stå sig riktigt bra under lång tid, titta bara på Anglais vid Humlegården.

Jag har en bestämt känsla att många idag faller som furor för att som är nytt och ser prefekt ut. Att saker och ting präglas av fräschören när de är nya är inte underligt, men istället för att falla i farstun för detta bör man ställa sig frågan hur väl dess ytor håller i det långa loppet och hur väl de går att förvalta. På detta område har traditionella material ofta en stor fördel. Titta bara på den gamla uthuslängan i trä. Får den ny färg  så kommer den än en gång att te sig som ny och det trixet kan man upprepa nästan i oändlighet utan att för den skulle behöva byta ut något.

Växterna i rubriken låter kanske inte helt bekanta men det gör säkert dessa namn: Saintpaulia, Azalea, Krysantemum, Cyklamen, Fuchsia och Hibiscus. Att Saintpaulian kallades Usambaraviol är inte så konstigt ty de hittades av några nunnor i Usambarabergen i början av 1890-talet. Nog tycker jag att det namnen är snäppet vackrare än dagen som också är det internationella namnet.

Dagens krukväxter är ofta mycket kompakta. Orsaken till detta stavas retarderingsmedel eller något i en stilen. Det kan ta över ett år innan en nyinköpt krukväxt växter som Vår Herre tänkt sig så det gäller att ha tålamod!

Fjällrosen, Azalean, har en släkting som växer i vår svenska fjällvärld och det är Lapsk alpros som mig veterligt inte odlas i trädgårdarna. Precis som Azalean hör den till Rhododendronsläktet men till skillnad från sin något känsligare släkting klarar den sig i strängt klimat. Hur länge Fjällros användes som beteckning på den krukodlade Azalean vet jag inte, men namnet är fint och har en inhemsk exotisk klang.

Vinterastern, Krysantemum, måste ha hört till de vanligaste krukväxterna under andra halvan av 1900-talet. Hur det kommer ig att den en gång kallades för Vinteraster vet jag inte, men kanske för att den liknar den i trädgården vanliga höstastern.

Alpviol! Ett fantastiskt namn på en fantastisk växt! Dagens Cyklamen är dock ofta lite väl plastik, men de miniatyrplantor som finns tycker jag bättre om Jag har haft ensådan i många år och det blommar 2-3 gånger per år utan knot och är mycket stilig. Dessutom doftar den mycket gott, omän svagt.

Fuchsian är en mycket praktiskt krukväxt. Under den ljusa årstiden blommar den överdådigt och under vintern kan man ställa undan den i ett kallskafferi (förutsatt att det inte blir minusgrader där). I början av mars tar man fram den, beskär den hård, och i början av maj har man en fantastisk planta som är full av blommor. Precis likadant kan man behandla vanliga pelargoner. Mycket praktiskt, ty man slipper skräpiga plantor på fönsterbänken.

Den Kinesiska ibisrosen hör onekligen till hemmets vackraste krukväxter. Har man gott om plats kan man låta den växa till sig med endast lättare toppning, i annat fall får man skära ned den åtskillig varje vår. När man skär ner den kommer den efter ett par veckor nya blad och grenar överallt där det tidigare har funnits ett blad. Resultatet blir en frodig planta. Låter man den växa mer fritt, får man en buske som kan anta ordentliga dimensioner. Vacker är den i vilket fall. En av mina har fått en gren där blommorna är aprikosfärgade, trots att övriga är rödarosa. Det är en intressant planta!

På Östermalmsgatan 45, där tidigare von Rosenska huset stod, ligger sedan 1961 ett påkostat och pampigt hus som ritats av Sven Markelius. Visserligen var det synd att Helgo Zettervalls pampiga skapelse revs, men jag tycker att denna byggnad är en rätt god ersättning trots allt.

Det finns många mycket fina lägenheter i huset och högst upp våningar med terrass (så här ser ett vanligt våningsplanen ut). Vardagsrummet i denna trevlig hörnvåning är stort och tudelat. Öppen spis saknas ej, ej heller utgång till balkongen.

Köket är en dröm! Fantastiskt snyggt och med de fina beslag som var lite lagom out-of-date vid 60-talets början. Spiskåpan gillar jag verkligen, dessutom finns kallskafferi vid ytterväggen och dubbla skärbräder till vänster. Jag gissar att få av dessa praktkök återstår idag.

Fönster och balkongernas handledare är även de av yppersta klass. Fasaden är i gult tegel och kåken tarvar därför inget dyrbart underhåll. Burspråken är inklädda i koppar tror jag och mycket dekorativa.

Detta är råoljemotorn Ideal från Torps mekaniska verkstäder i Torpsbruk. Motorn är en s.k. råoljemotor, även kallad tändkulemotor, och går att köra på lite av varje, även majs- och rapsolja. Under 2:a världskriget körde man ibland på sillolja, så man får nog säg att konstruktionen är rätt flexibel.

‘

Här kan man läsa att effekten är 25 hk vid 500 varv/minut. Det är inte några höga varvtal som denna motor gör, utan istället får man ut maxeffekten vid ett varvtal som understiger en modern bensinmotors tomgångsvarvtal.

Jag hittade ett klipp på där man kan se råoljemotorn Ideal i funktion och höra dess klassiska dunkande ljud. Vill man läsa mer om konstruktionen klickar man här.

Det måste ha varit runt den 18 maj och naturen hade ännu inte blivit grön, utan gick istället i de behagliga halmgula nyanser som jag tycker så mycket om. Värmen hade dock kommit och inom en vecka skulle den späda grönskan helt dominera. De långa skuggorna var också på väg bort.

Maj är en månad då mycket händer i landets norra delar. I de första dagarna ligger fortfarande spridda högar av snö där solen inte riktigt kommit åt och nätterna kan vara isande kalla. När första juni närmar sig är hela naturen grön, lökväxterna blommar och syrenen börjar så sakteliga vecka ut sina knoppar som om någon vecka går i blom.

Det är med andra ord mycket som sker under drygt 4 veckors tid. Mycket mer än man kan tänka sig om man är uppväxt i landets mellersta och södra delar.

Inget har väl chanserat så som kakor och kaffebröd på senare år. Jag är en stor vän av exempelvis mandelmusslor, ingefärsflarn, mazariner och skurna pepparkakor. Dessvärre är dessa bakverk sällsynta, eller som i fallet med mazarinen, förvanskade.

Nutidens eländiga trend med förvuxna bullar har verkligen varit förödande, ty istället för att äta flera delikata bakverk, blir man istället illamånde efter en gigantisk bulle av diskutabel kvalité. Illa, det är betydligt trevligare att både äta en bulle och ett par mindre småkakor.

Vera Tornérhielm var en dam som författade kokböcker. En av dem, Gott hembakat, innehåller mängder av godsaker (baka gärna Ingefärsflarn, förbannat goda). Här finns recept på både finare och mer vardagsbetonat vetebröd, småkakor och tårtor. Just den där uppdelningen i vardag och fest verkar ha varit mycket vanligare förr. Till vardags fick man nöja sig med lite smör i degen, men när det vankades kalas, ökades mängden till det dubbla.

Visste ni förresten att Wienerbröd inte fylldes mer vaniljkräm förr i tiden? Det var istället en mandelfyllning som doldes i de bakverk som då hade formen av gifflar eller trekanter. Varifrån dagens enorma vaniljdrypande bakverk kommer ifrån vet jag ej.

En annan godsak är chokladbiskvier. Jag brukar baka dem ibland, men det är ganska tidskrävande så det händer inte så ofta. Godast är att göra smörkrämen på franskt vis, dvs man kokar en sockerlag som under vispning tillsätts de uppvispade äggulorna. Det kan vara en smula knivigt, när man bara har två armar och saknar hembiträde.

Slutligen en bild på ett kaffebord från Gott hembakat. Tårtan ser dock lite slafsig ut tycker jag. Antagligen för att man har använt frysta jordgubbar till dekoreringen.

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster med glasögon och fluga. Byas gör tummen upp i bildens mitt.

Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Bilden hittade jag på denna fina webbplats där man kan läsa om skivbolaget Continental som gav ut en hel del riktigt fina skivor under 40-talet.

Helgens SvD Bostad bjöd i helgen på en riktig klassiker i stil med Sara Truls klassiska Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Det är arkitekten och arkitekturprofessorn Anders Wilhelmson som visar sitt hem i Saltsjö-Duvnäs, ett hem som hans sambo föll för men som han inte gillade i sin dåvarande form. Efter en rejäl ombyggnad, bara rivningsarbetet tog över 2 veckor,  har likt fågel Fenix ett nytt vitmålat hem rest sig ur askan.

Wilhelmson gillar inte dörrar och slår verkligen ett slag för öppna planlösningar som han menar för människor samman och tvingar dem att ta itu med de konflikter som då och då blossar upp. Att ha ett eget rum är inte en nödvändighet, fortsätter Wilhelmson, huvudsaken är att man har ett eget täcke, en kudde och en lampa som man kan bära med sig till olika platser i huset. Endast toaletten på nedre botten har dörr, det stora badrummet och övriga rum saknar denna facilitet.

Samtidigt kan man ju inte låta bli att undra vad  frun tyckte när de charmiga radhuset hon mer eller mindre mejades ned?

Det är bara att beklaga att detta underhållande reportage inte ligger på svd.se (det kanske den gör om man prenumerarar). Då hade ni fått se de gemytligt vitmålade ytorna, det rostfria kökstaket och den mountainbike som jag misstänker är ett obligatoriskt tillbehör för en herre som närmar sig de 60. Jag borde väl skriva några rader om det korkade i att blåsa ut ett radhus från 1966 i Saltsjö-Duvnäs (de brukar hålla hög klass) men är man arkitekt av den generationer så kan man sannolikt inte bo något som inte är nytt och fräscht och ritat av en själv. Vill dock passa på att rekommendera denna text från New York Times som handlar “The fetish for destroying historic houses to feed the hunger for infinite white space has led to a global style of architectural homogeneity”.

Jag satt på KB för att läsa en artikel i Femina från 1967 och slogs av hur pass högkvalitativt materialet i tidningen faktiskt var. Många intressanta texter fann jag och dessutom var det så härligt att njuta av den färgexplosion som dåtidens veckotidningar bjöd på. Fantastiskt! Dock åter till ämnet, till artikeln “Upp till Camp”. Jag citerar inledningen.

“Camp är ömhet och sympati. Camp är en känsla. Ett förhållande till något, någon. Ett föremål, en företeelse. Film, människor, konst musik möbler, prylar. Det överdrivna, det naiva, det fantastiska, det fantastiskt misslyckade är camp. Det teatraliska är Camp. Camp är saker som inte är vad de är. Lampan som ser ut som en blomma. Stolen av älghorn…  jugend är naturligtvis Camp. Den storstilade tragediennen, det överdrivet muskulöse filmhjälten är Camp. Till exempel. Camp har ingenting att göra med  inne och ute. Camp är aldrig spekulativt. Camp är känsla av ömhet och sympati. Camp är en 60-talskänsla som går i barndom”.

Jag är lite osäker på när begreppet camp myntades i USA, men har läst mig till att det förekommer i Christopher Isherwoods roman Världen om aftonen från 1954 (?). Susan Sontags essä “Notes on Camp” från 1964 startade en debatt där begreppet diskuterades. 3 år senare var tydligen den svenska publiken redo för  Camp, dock verkar inte Femina har tagit upp homosexkopplingen som vekar ha varit tydlig i USA.

Att jugend är camp framstår som rätt lustigt idag, men tiderna ändras. I övrigt tycker jag att definitionen är rätt bra. Rubriken, Upp till camp är dock helt fantastisk! Tyvärr var reportaget mest ett bildsvep och någon djupare analys av begreppet gjordes ej.

Den gamla högbrunnen i Medevi brunn uppfördes år 1809 och är en stram och elegant historia där man än idag kan dricka brunn. Dessvärre ur plastmugg.

Längs med Stora gången i Medevi ligger de små stugor som innehåller brunnshotellets rum. Husen är antingen faluröda, ljust gulbeige eller reverterade och avfärgade i vitt.

På farstukvisten satt det alltid äldre damer längre bak i tiden. Idag leker endast ett och annat barn, ty den brunnsdrickande generationen har gått ur tiden.

Stora brunnssalongen är sammanfogad med den lägre bebyggelsen medelst ett avtrappande tak. Dekorativt och ändamålsenligt.

Inne i salongen är det fuktigt och en smula kallt. Ljuset silar in genom de höga fönstren. Fondväggen upptas av en stor målning som tvärs över salen kontrasterar mot en av de största öppna spisar jag någonsin sett.

Förfallen och nästintill bortglömd, tronar i ett hörn av området det gamla badhuset. Tacket är renoverat, men sedan tog pengarna slut så interiören väntar fortfarande på att väckas ur sin slummer. Även utvändigt behöver reparationer företas och grönskan intill måste tämjas, så att inte byggnaden helt växer igen likt ett törnrosslott.

Som engagerad i byggnadsvårdsfrågor och annat som rör vårt kulturarv har jag noterat att det finns en del mycket konservativa människor som t.ex. går i taket taket om en gammal byggnad skulle få tjäna som boende för nyanlända flyktingar. Överhuvudtaget verkar det vara mindre bra med utländsk härkomst, åtminstone om man härstammar från de länder vars kultur inte är alltför lik vår egen (och där kultur kanske fortfarande är en viktig del av vardagen).

Jag undrar om det finns ett folk som är sämre på att förvalta sitt kulturarv än svensken i gemen? De flesta vill ha nytt, vill inte bo i ett museum, åker hellre utomlands (gärna Thailand eller något annat exotiskt) än firar svenska högtider m.m. o.s.v. Jag är själv uppvuxen på landsorten och har upplevt allt detta. Jag har också besökt en illa reparerad herrgård, ja, tämligen smaklös, men faktum är att de flesta inte verkar se skillnaden på äkta vara och nyuppsatt kraffs och finner kåken pittoresk.

En del av de människor som är så rädda om vårt kulturarv skulle intet hellre önska än att allt från funktionalismen och framåt revs och ersattes med nybyggt i gammal stil. Trist för kommande generationer som får finna sig att bli blåsta på den konfekt som dessa kulturvänner förnöjsamt själva smaskar på: gamla välbevarade hus. Tiden går ju som bekant.  Vackra och intressanta hus från den modernistiska eran, nej, de är för nya. De måste rivas, de får inte bli så gamla att det måste sparas!

Hur det kommer sig att just svenskar sedan flera generationer skall vara mest lämpade att förvalta och njuta av vårt kulturarv begriper jag inte. Jag skulle göra det, om det varit så att det vore utbrett bland svensken i gemen att vårda byggnader och traditioner med samma nit som idag läggs på att köpa den senaste hemelektroniken och inreda allt öppnare planlösningar i vårt äldre byggnadsbestånd. Om jag får gissa så tror jag att en gammal 30-talsvilla i originalskick är i betydligt tryggare händer om den överlåts på några som flytt från krigshärjat land och lever på marginalen, än ett “kreatörspar från Vasastan” som är ute efter att “återskapa husets själ”.

Vackert belägna på en äng omgiven av skog ligger några gamla slåttarstugor med tillhörande uthus. Det är en av mina favoritplatser, oavsett årstid. Byggnaderna står på en liten höjd, och delvis i en sluttning. Helt pittoreskt.

Till höger i bild ses ett av uthusen och till vänster i fonden, två ängslador. Det är en imponerande anläggning!

Att man byggde upp allt detta berodde på att avstånden var stora till den egentliga gården och för att kunna bruka dessa utskiften fick man åka närmare milen. Att åka fram och tillbaka var  inget alternativ och istället byggde man en enkel boning för den eller de sommarveckor som slåttern tog i anspråk.

Bostadshuset är en timrad parstuga som någon gång fått en lite modernare bro som vid det här laget börjat rosta. Brunn finns där också, men överbyggnaden, om den nu någonsin har funnits saknas.

Under huset finns en matkällare. Värdefullt när sommaren är varm och el saknas. Som ni ser har huset delvis klätts in med panel vilket aldrig avslutades. Hur det nu kan komma sig.

Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som Birth of the cool (lyssna här), för övrigt också en skiva som man bör ha.

Sonny Criss, hörde till bop-generationen från 40-talet och ansågs väl något passé på 60-talet vilket brukar innebära avslagen och tråkig musik. Men inte denna skiva! Den är oerhört bra och den upplevs inte alls som om den vore inspelad av en musiker som haft sin storhetstid, snarare tvärtom – den känns modern! Dessutom hr den till mina favoritalbum i genren. Det rör sig om relativt hård jazz spelad av en ovanligt stor orkester. Det låter som storstadsjazz när nålen landar i det första spåret, Sonny’s dream. Lyssna också på Black apostles och Daughter of cochise.

Jag antar att få har missat den debattävling som ägde rum mellan två skolor i Nacka och som fick känslorna att svalla för en kort tid sedan. Rent generellt tycker jag att denna övning är en strålande idé ty jag tror att det är viktigt att försöka förstå hur andra tänker, inte minst för att på så sätt slipa sina egna argument. Johan Hakelius skrev en text i Aftonbladet som jag tyckte var rätt bra, den hittar ni här.

Dock! Vilka ämnen är egentligen ok att debattera? I detta fall var det väl främst ämnet frågan om homoadoptioner som orsakade det största rabaldret vilket jag kan förstå. Om man byter ut homoadoptioner mot ämnet “Skall gravt överviktiga få adoptera” så tycker jag nog att det liknar ett påhopp på en utsatt grupp, även om jag antar att det är stor risk att barn som uppfostras av gravt överviktiga själva blir det pga av kost- och rörelsevanor och att det skulle kunna vara ett argument i den diskussionen. Kanske är det en dålig jämförelse, men samtidigt tycker jag det finn en viss relevans eftersom det rör sig om två utsatta grupper. Synpunkter?

Detta är min loge hemma i Norrbotten som ni säkert sett förr, inte minst när jag målade dörrarna (gröna). Den ser i stort sett fortfarande ut som på bilden med den skillnaden att taket numera är plåt. Uppfarten till den stora pardörren har dock försvunnit och trapporna till de små ruttnat bort. dessa skall dock ersättas med nya så snart jag lär mig hantera hammare och spik. Jag tror att byggnaden är uppförd på 30-talet men helt säker är jag ej. När jag växte upp användes den högra delen till kornbod. En trappa upp förvarades kornet och på entréplan stod en elektrisk kross som förvandlade kornen till platta gryn som korna åt med stor aptit. Numera gör diverse gammal utrustning krossen sällskap och det är ett helt fantastiskt litet rum. Övriga delar av logen används som förråd för möbler mm.

Jag älskar spåntak, men nog är det lite tidskrävande att lägga dem och dessutom måste de bytas med jämna mellanrum. Spånen spilkar man antingen för hand eller med en maskin. Eventuellt står det en maskin någonstans, men jag minns faktiskt inte.  Takspån har vi dock, men endast tillräckligt för ett mindre tak.

Jag tycker mycket om ekonomibyggnader. Ofta är de välbevarade och vackra. Arkitekturen är stram funktionalistiskt betonad. Gamla byggnadsdelar som dörrar och fönster har ofta återanvänts vid nybyggen och det tycker jag om.

Mot baksidan har ett dubbelgarage infogats och det någon gång på 50-60-talen. Även här gissar jag att en deldetaljer har återanvänts. På insidan är väggarna klädda med obehandlad masonit och längs med ena väggen står gamla burkar och flaskor uppradade. Det är ett fantastiskt rum!

I Filmarkivet finns en liten pärla från sent 40-tal som handlar om det kommunala bostadsbyggandet i Uppsala. Väg ur en kris heter den och den vill jag verklige rekommendera ty den är intressant på många olika sätt. Titta t.ex. på Nisses hem i en omodern kåk i centrala Uppsala. Hur pittoresk ter den sig inte idag! Pärlspont, vedspis och åtskilligt som vi idag värderar högt, ja, vissa av oss iallfall. Hur lätt är det inte att glömma hur opraktiskt det var en gång. Däremot skulle man önska att man farit lite varsammare fram när man sanerade stadskärnorna och rivit lite mindre. 1949 var nog inte detta något större problem, ty det rörde sig om enstaka punktsaneringar.

Jerkas familj är sådär tokborgerliga som man knappt kan tänka sig idag och har en standard som skiljer sig markant från Nisses familjs. Det var sannerligen stora klyftor på den tiden.

De bostäder som byggdes dessa år, t.ex. Tuna Backar som jag skrivit om tidigare och som visas i filmen, håller hög klass. Ljusa och trevliga med soliga gårdar och gott om plats för lek. Tänk att allt detta blivit så omodernt idag! Nu föredrar man trånga gårdar som påminner om stenstadens dyra bostäder. Saker och ting förändras och det är bara att hoppas att man inte förtätar alla områden från denna tid, utan värnar om dess obestridliga kvaliteter samtidigt som man får inse att nackdelar naturligtvis också finns.

I filmen skymtar arkitekten Gunnar Leche som länge styrde byggandet i Uppsala. Han är mannen bakom många, många utmärkta hus i Uppsala men tyvärr fick han inget större erkännande. Sala och Tuna backar, till exempel, uppmärksammades aldrig av Byggmästaren/Arkitektur. Antagligen tyckte man inte att han byggde tillräckligt modernt, men hans något borgerligt konservativa byggnader har idag kvalitéer som generationskamraterna saknar.

Det måste ha varit en gigantisk satsning av stat och kommun som möjliggjorde detta folkhemsbygge under efterkrigstiden. Jag gissar att den inte kommer upprepas inom överskådlig framtid. Mycket byggdes fortfarande hantverksmässigt. Se bara hur man fortfarande murar husen i filmen!

1950 kom den efterlängtade köksstandard som planerats under många år och som ersatte de olika mer eller mindre standardiserade snickerier som de stora bostadsbolagen utvecklad för att förbilliga bostadsproduktionen. Det var Byggstandardiseringen som lade fram förslaget redan 1948, men först 1950 fastslogs det efter ordentliga diskussioner. De olika arbetsmoment som utfördes i ett kök hade studerats ingående av HFI, precis som förflyttningar, och man hade genom tidsstudier försökt effektivisera planlösningen.

Låt oss titta på ett förslag till standardkök, ett s.k. parallellkök med inredning på båda långväggarna och matplats invid fönstret (på ena långsidan utnyttjas bara hälften av vägen till inredning, resten blir matplats intill fönstret). Näsmast väggen skafferi, sedan kylskåp, beredning/bakning, spis och köksdörr. På andra väggen disk och beredning/resning. Detta är ett relativt stort kök och har den nackdelen att det saknas ho vis spisen. De olika funktioner som standardiseringskommittén ansåg ingå i köksarbetet framgår av dessa skisser och är som följer: rensning, beredning, rakning, disk och matlagning. Fullt giltigt än idag – åtminstone om man lagar mat från grunden.

Bakning och matförvaring kräver visst utrymme och vissa skåptyper. Vilka framgår av denna skiss (skafferiet kom snart att delas upp i delar med två låder mellan den övre resp nedre delen). Även disk och beredning var viktiga moment som krävdes att visst utrymme avsattes. Notera uppdelningen i berednings- och serveringskärl i överskåpen. I små kök blev det trångt och vissa funktioner fick därför samsas på samma plats.

Naturligtvis hade man även tänkt på städskrubb och garderober i detta tidiga förslag. Det hela är mycket ambitiöst och snickerierna är dessutom väldigt påkostade. Massivt trä användes till stommarna och lådorna var sammansatta medelst sinkning. Luckorna, som var överfalsade, utfördes till en början av ett ramverk som kläddes med masonit. På senare år kom massiv board till användning vilket drog ner elegansen något.

Jag älskar denna tidiga köksstandard och allra bäst tycker jag om allt som byggdes under 50-talets första halva. Hög kvalité och samtidigt en bra blandning mellan industri och hantverk. Dessa kök tycker jag passar överallt, även i äldre bostäder. Inte minst för att de ofta monterades de hus som sanerades/moderniserades under dessa år. Jag skulle önska att man värderade dem högra, ty med små ändringar blir de fullt moderna.

En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Här 3 scener som illustrerar det erotiska inslagen i volymerna. Håll till godo!

—–

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

—–

Hon var en sådan, som inte brydde sig om män, det var kvinnor, unga flickor, som behagade henne.
- Jag var lärarinna på en hushållsskola, där hon gick en sommar. Där lärde jag mig att – att hålla av henne.
- Angela är ännu oskuld, viskade Bell hest. Ni kommer att göra henne olycklig. Släpp henne. Lämna henne åt mig. En undergiven slavinna som Bell kunde piska, om hon vore olydig, och låta kyssa sin fot, när hon var till lags. En tillbedjande slavinna, som om natten låg framför hennes säng på en matta och ibland delade hennes bädd.
- Är det inte svårt att vara modell? frågade hon. Jag tycker att… Att stå naken – inför en man… Och medan hon ännu talade, lät hon sina händer glida över Angelas nakna armar. Så förde hon dessa dröjande hän mot sig och lade dem om sin hals.
- Aha, fnissade Stellan. Har ni nojsat med varandra i skymningen, små flickor? Vad ha ni egentligen haft för er?

——

Hon steg hastigt in och vred om nyckeln i låset. Tage som stått framför hennes toalettbord vände sig mot henne. Han hade roat sig med att prova hennes morgonrock.
- Ni verkaren aning pervers i den där utstyrseln, sade hon. Jag tycker inte illa om det. Ett glas champagne får starkare smak om man spetsar det med en droppe konjak.
- Smek mig ni! Gör med mig vad ni just har lust till.
Han tog om hennes fina nacke och tvingade hennes huvud in mellan sina ben. – Nu är ni fången, sade han med ett elakt skratt.
- Även en fånge kan roa sig i cellen.
Han mumlade något otydligt. Men hon svarade inte, därför att hon just nu inte kunde tala.