En väg rakt in i skogen vars slut jag aldrig fick se. Bilden kan tjäna som en illustration till den nästintill oändliga skogen. Träd, tall och gran, som aldrig verkar ta slut. Vackert och lite vemodigt i sin ödslighet.

Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.

Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det “är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.

År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.

Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.

Jag var på väg upp mot Niemisel på en nöjestur en varm dag, men hade inte hunnit långt alls, ty det var ännu ett par mil kvar upp till Boden och vägen var precis så lappad och lagad som en inte alltför trafikerad norrländsk väg brukar vara. Jag passerade ett ortsnamn och vid skylten fanns ett hus. Det var byns ena hus som låg där. Jag bromsade in, backade tillbaka och klev ur bilen. Där stod en vitmålad byggnad med rödmålade fönsterbågar omgiven av diverse uthus. Allt var tyst och öde, men några maskiner på tomten skvallrade om att gården används som upplagsplats. När jag tittade in igenom köksfönstret förstod jag att här satte man sig ibland för att äta medhavd proviant. Kanske ägdes fastigheten nu av det militära.

Ladugårdens tak var en något sviktande historia, men på det stora hela var det beklätt med plåt. Inget förstår ett hus så snabbt som ett läckande tak, ty dy samlas fukten, åsarna ruttnar och fukten tynger ner hela konstruktionen så att den rasar in. Här fick man intrycket att mark och grund sviktat och dragit hela ladugården med sig. Husets nock följde en intressant kurva.

Jag hade parkerat invid ett gammal uthus som låg intill ett gammal militärt förråd. I trakterna av Boden var, och är fortfarande i viss mån, det militära alltid närvarande. Min pappa köpte då och utrangerade saker som vårt försvar inte längre hade användning för. En liten, liten militärgrön vagn brukade vi löva och sedan koppla bakom traktorn när vi skulle åka bort på midsommar. Annars var det mestadels elmotorer och vinschverk som fångade pappas intresse. Han hade nämligen själv byggt gårdens utgödslingsanläggningar av dessa tingestar.

Vid sidan av min parkeringsplats stod bakom en byggnad gamla oljefat. Standard stod det på ett par av dem. Den typen av fat är icke av modernaste snitt, men de är mycket vackra. De fanns när jag växte upp, men jag tror att de var gamla redan då. Jag minns att jag fick en gammal oljebehållare, någon typ av kanna, av en granne som barn. Den var vit och hade BP-loggan på. Jag har för mig att man kunde pumpa ut innehållet på något vis. Snygg, men inte så användbar. Nu ligger den säkert på skroten.

Det bästa med denna volym är dess titel, den är verkligen helt underbar. Ett ungt hjärta, som ännu bultar mjukt och varmt, oansatt av sorger och besvikelser, det är något vackert det. Detta sagt utan att för den skulle förringa innehållet.

De sorglösa barndomsåren är förbi och stämningen i boken präglas mer av ett visst vemod. Mormodern avlider, Elsa blir kär och Bahian skall utrymmas för att sedan genomgå en total ombyggnad (idag är kåken riven, den försvann troligtvis på 60-70-talen).

Salomjenske, en av grannarna i huset på Grevturegatan, Bahian, är i denna volym ständigt närvarande. Salomjenske är en mycket klok och ovanlig man. Han har en mycket modern syn på kvinnan, ja förbannat radikal nog är en mer adekvat benämning. Att fruar skall ha samma rättigheter som män, är för honom helt naturligt, vilket till och med väcker visst missnöje även hos husets kvinnliga invånare.

En uppslagen förlovning i slutet av boken resulterar i en resa för att trösta det ansatta hjärtat. Resan går till Säter i Dalarna. Där träffar Elsa en ung och bildskön dalmas. Det är sommar och naturen är fylld av skönhet. Hon förstår nu vad kärlek är, vad den kan vara.

I senaste numret av Provins (Norrländska litteratursällskapets tidskrift) finns en utmärkt text om Hälsogemenskapen i Jörn. Vårdcentralen i detta samhälle i Västerbotten lades ned 1999 och de boende tvingades ta sig till Boliden medels bil eller buss vilket i längden blev alltför omständligt. Fyra år senare samlade invånarna in 260 000 och startade en egen vårdcentral. Denna drivs enligt not-for-profit-modellen (NFP) och allt eventuellt överskott investeras i verksamheten. Bra tycker jag som inte kan tänka mig annat än att skall man generera vinster i vården måste antingen vårdtagarna eller arbetarna betala för det (om man inte söker vinstbidrag). Jag förstår helt enkelt inte hur det kan tas för självklart att bara för att ett vårdföretag drivs privat, skall det finns pengar över till ägarna. Nej, fram för brukarkollektiv istället!

Texten, som jag verkligen uppmanar er att läsa, är mycket intressant och jag uppfattar den inte heller lika politisk som många andra i detta ämne. Med detta menar jag att jag inte tycker att texten endast verkar vara skriven för att torgföra sina politiska åsikter.

I SvD publicerades för en kort sedan en text om NFP-vård skriven av överläkaren Inge Axelsson. Äevn den kan jag rekommendera.

När man privatiserar vård måste man ställa sig frågan: gör vi detta för hjälpa vårdtagarna eller det främst för företagarnas skull? Jag är på intet sätt emot privata initiativ, men jag tror att det är betydligt bättre om verksamheten drivs på anda grunder är endast för att skänka sina ägare klirr i kassan.

Jag läste en text om stadshuset i Ulricehamn (en verklig pärla som tyvärr berövades originalinredningen i fullmäktigesalen när de styrande politikerna ville modernisera) och fann då en länk till Huvudnässkolan i Vänersborg. Vilket fantastiskt komplex! Tyvärr har man rivit delar av skolan och om något år kommer endast, i bästa fall, aulan, som ni ser på bilden ovan, finnas kvar. Är inte det typiskt!? Ständigt gnäll om allt som revs förr och ständigt detta oförstående inför modernismens byggnadsarv. Man kan visserligen inte begära att att gemene man skall uppfatta dessa halvgamla byggnaders värde, men istället måste man kräva av politiker och tjänstemän att de värnar de byggnader som förr eller senare kommer att sätta respektiver ort på kartan.

Arkitekten, Åke Wahlberg, ritade även den funktionalistiska pärlan Sannaskolan i Göteborg som ännu verkar stå kvar.

TV-serien Matador tyckte jag mycket om och jag såg den både första och andra gången den visades i Sverige. Familjen Skjern blev först mina favoriter men när serien repriserades höll jag mer på Varnæs.

Klippet ovan är mycket roligt. Misse Møhge, dotter till tante Møhge, hade länge längtat efter att bli gift men henne stränga mor tillät inget sådant. När modern väl dött var det emellertid fritt fram för Misse som äktade läkaren Andersen vilket fick katastrofala följder för honom. Misse blev änkefru precis som sin mor och på det hela taget rätt nöjd, även om intermezzot satt sina spår vilket framgår av detta klipp.

Jag ar ett svagt minne att Hör mein Lied, Violetta spelades i serien, men jag är inte alls säker. Jag tycker dock om melodin och arrangemanget. I början av 60-talet gjorde Carli Tornehave en nyinspelning som jag också tycker om.

Moderiktig, smaka på ordet! Var plats och socialt kotteri har sin klädkod och man kan ge sig den på, att det alltid finns någon där som är mer modeintresserad än de övriga. Min mamma följde med spänning parisermodet på 60-talet och kopierade med van hand de olika toaletterna. Jag vet att Farah Diba hade något elegant på sig som sedan, med hjälp av den rutinerade sömmerskan faster Emmy, förvandlades till bröllopsklänning. Vanligtvis skötte hon dock både tillskärning och sömnad själv.

På bilden ovan ses den klassiska bonden i sina blå hängselbyxor (farbror Arne!). Precis så såg alla bönder ut in på 80-talet. Ofta varierades klädseln och byxorna byttes mot vanliga dito och kombinerades med en bussarong. Det är riktigt snyggt och kan, faktiskt, te sig riktigt hett. Mannen till höger,  farbror Lasse, har en mer elegant klädsel med polotröja och rödaktiga byxor. En air av glesbygdscasanova, får man nog säga att han utstrålar.

I mitten står min mor i en hängselbyxkjol som hon sytt efter mönster från ICA-Kuriren och skorna – med vita strumpor därtill! – kan knappast ha varit lämpliga för en dag på åkern, även om det, som i det här fallet, rörde sig om någon sorts jordbruksutställning (apparaten i fonden är dock helt en gåta och ingen av de inblandade tycks minnas dess funktion). På en annan bild ser man något som jag ser är en täckdikningsmaskin.

Ingen tårta är så elegant som den Spanska vindtårtan (Spanische windtorte). Att baka den, är inte speciellt svårt, om man bara följer anvisningarna till punkt och pricka. Man får dock räkna med, att den tar en eller två kvällar i anspråk att färdigställa.

Själva grunden i tårtan är marängen, den Spanska vinden. Receptet är som följer:
8 äggvitor
1/2 kryddmått vinsyra
6 dl strösocker

Man får räkna med, att det åtgår ungefär en laddning till av smeten innan tårtan är färdigdekorerad, men börja med denna sats så att inte marängmassan tappar spänsten innan den skall användas. Det är av största vikt att skål och visp är ordentligt rengjorda, ty finns där någon fettrest får inte marängen den rätta spänsten.

Äggvitorna vispas tills dess att de börjar tjockna en smula, inte mer. Tillsätt sedan sockret pö om pö (matskedsvis) under vispning (gärna med elvisp). Vispa tills dess att massan är mycket tjock, blank och smidig och håller formen (spritsar man en ros, skall den inte rinna ut).

Rita sedan upp ringar på baksidan av ett bakplåtspapper. Knappt 2 dm diameter är lagom. Spritsa ut sex ringar. Det är viktigt att samtliga är lika stora. Två av ringarn fylls med marängmassa. Dessa skall bli lock respektive botten. Grädda sedan marängen i minst 45 minuter i 100 graders ugnsvärme. Slarvar man med gräddningen, kommer resultatet att bli en tårta som så småningom helt kapsejsar och faller samman. Man får då skämmas1

När samtliga delar är gräddade, tar man bottenplattan och fäster den första ringen på med lite marängsmet. Gör på samma sätt med de återstående tre ringarna. Resultatet blir nu en skål med raka kanter som består av marängringar. Grädda i ugnen minst 20 minuter. Låt svalna och täck sedan utsidan med ett lager marängsmet så att kanterna bli jämna. Grädda ytterligare minst 20 minuter. Gör likadant med locket som också måste vara jämt och fint.

Garnera sedan lock och kanter med marängsmet som spritsas genom ett munstycke i plåt (ger bästa resultatet). Garnera med kanderade violer och rosenblad. Grädda i ungefär en halvtimme och låt svalna. Här en bild som visar det färdiggräddade locket.

Fyll sedan tårtan med vispad, osötat, grädde som smaksatts med konjak, samt bär, hackad mörk choklad och mandelspån. Fyllningen kan varieras efter behag. Lägg på locket och resultatet blir som på bilden ovan. Inte så svårt, men det tar som sagt sin tid och det är viktigt att: marängmassan är verkligt fast samt att man gräddar delarna ordentligt. Här en skiss, som förklarar de olika momenten (observera att locken gräddas separat och läggs på först vid serveringen).

En rätt utförd Spansk vindtårta gör ett sådant intryck att gästerna omöjligtvis kan glömma den. Det är inte ovanligt att man som gäst stannar mållös när man kliver in i ett rum med en Spansk vindtårta på bordet.

Vid Västra Trädgårdsgatan låg en gång i tiden en rad med påkostade privatpalats som beboddes av gamla förmögna släkter. De tre husen 13, 15 A och 15 B var i familjen De Geers ägo och nummer 17 tillhörde under många år von Platens (även om de inte lät bygga det). Idag finns endast Västra trädgårdsgatan 13 kvar och fastigheten är sedan 1941 i republiken Finlands ägo. 15 A och B har ersatts av Tändstickspalatset och nummer 17 är en del av Föreningsbankens stora komplex.

År 1916 var dock gatan intakt även om husen genom åren ombyggts för att följa modets nycker. I nummer 17 hade fru Louise Reuterskiöld en våning som till viss del bevarade detaljer från von Platens era.  Hallen är en verklig pärla dekorerad med draperier av antika  “toiles de Genes”. En blå Sèvresvas och mjuka orientaliska mattor “bidrar till det intryck av förfinad smak, som genast  slår en till mötes vid ingången till denna på konstskatter så rika våning”.

Den inre salongen är på intet sätt sparsmakat inrett. På dess ena kortsida ses en öppen spis som pryds av tre kaminvaser av Mariebergsporslin samt två bronskandelabrar. I hörnet, på en svart marmorpelare, ser vi en kinesisk vas som apterats till lampa. En motsvarande finns i motsatta hörnet av salongen.

På långväggen ses en gobeläng som pryds av en målning av Baccio della Porta (fra Bartolomeo) som föreställer Madonnan med Jesusbarnet.  Byrån till vänster är en antik sak i Louis seize som passar bra till rokokospegeln som hänger ovanför.

Den stora salongen är ett mycket stort rum som består av två mindre som slagits samman. Väggarna är målade i gul färg och listverket går i vitt och guld. Här finns som sig bör både Hauptbyrå och Sèvresproslin samt crèmekoppar från Marieberg.

Denna vackra Beauvaistapet avbildar en “fête à la Chinoise” på 1700-talet. Stolarna går i Louis XV, är förgyllda och klädda med ljusblå, antika brokader. I ett annat hörn av denna stora salong finns detta intima hörn. Porslinet är av hög klass och delvis från Wedgewood.

Vivi Horns reportage i Svenska hem är mycket omfattande och att i detalj redogöra för alla skatter som göms i det Reuterskiöldska hemmet låter sig inte göras på några korta rader. Denna korta resumé får dock tjäna som en inblick i den miljö som hörde samman med tidens privilegierade adel som förfogade över konstskatter som ärvts i generationer.

Den finlandssvenska sångerskan Carola Standertskjöld hörde till de största namnen i Finland under 60-talet, men hon fick aldrig något genombrott i Sverige, trots att svenska var hennes modersmål. Precis som de allra flesta finska stjärnor var hon okänd i grannlandet. Synd tycker jag som uppskattar hennes röst och lyssnat en del på hennes inspelningar som finns tillgängliga digitalt (Spotify). På Youtube finns faktiskt några klipp, bl.a. C’est joli la mere och Perfidia. Det fina med Finland är att där finns ett vemod som för det mesta saknas i Sverige.

P2 Dokumentär hade den goda smaken att sända ett program om Carola i söndags. Det finns naturligtvis tillgängligt på sr.se och jag kan verkligen rekommendera det. Lyssna!

Se vilken fin enkelstuga som står övergiven på en jordplätt mellan några åkerlappar! Jag parkerade bilen åkern som redan slagits för året och gick närmare.

Det lilla huset har endast ett kök och en kammare och verkar vara uppfört under 1900-talets första decennier. Det var plåttak och har därför inte börjat ruttna. Den dag ett hus förlorar sitt tak, dröjer det inte länge innan fukten bryter ned bjälkar och innertak som till sist störtar samman. Är bara taket intakt, kan ett ödehus klara sig mycket länge.

Dörren, som är av modernare snitt, har en originell stängningsanordning. Några dyrbarheter förvaras inte här. Men nog är det synd att inte någon kostar på ett lager färg och lite nytt fönsterkitt.

År 1962 byggdes det vackra, veckade huset efter ritningar av Henning Orlando. Det är en slående elegant på toppen av Marieberg och dessutom nyligen restaurerat på ett riktigt förtjänstfullt sätt.

Hit flyttade genast Tage Erlander och hans fru, ty de saknade vräkiga vanor och villa i Bromma och trivdes därför alldeles utmärkt i dessa nybyggda hyresrätter. Idag är huset ombildat till bostadsrätter och man får anta att det inte är särdeles billigt att njuta den vackra utsikten och sällan är den vackrare än när hösten står i sin rikaste skrud.

Dags för avsnitt 2 av den gamla 00-talspodden. Vi möter George Aurics orkester – Quand tu dors pres de moi; Toti Dal Monte – Spargia d’amaro pianto; James Moody and his swedish crowns – Body and soul; Charlie Parker – Lover man; Umberto Marcato – E mezzanotte; Dario Campeotto – Angelique; Japan – Gentlemen take polaroids; Laura Branigan – Self control.

Vill ni ladda ned mp3-filen så hittar ni den här.

En relativt nätt volym är Agneta Wrangels Hallon och torr champagne. Agneta var först i raden av Hasse Ekmans fruar och skånsk grevinna Wrangel af Sauss. Ovan en bild från deras första hem på Askrikegatan 19, om jag inte tar fel. En tvårummare med öppen spis. Alla bodde på Gärdet på den tiden. Jag gör det fortfarande.

Ekmans flyttade från så småningom till en flott våning på Dalagatan 44 och där fanns även en bar vilket framgår av denna bild. Ytterligare en festlig bild är denna som togs för att propagera för cykling under bensinransoneringens dagar.

Boken är rolig och innehåller en del matnyttigt från krigsårens nöjesliv när man gladeligen kastade ut dyrbart porslin på Norr Mälarstrand bara för att få lite uppmärksamhet (Zarah Leander när hon Rosita Serrano fick för stor uppmärksamhet). Äktenskapet tog dock slut 1944 när Hasse träffade Eva Henning (Agneta väntade då parets fjärde barn) som han raskt gifte om sig med. Dessvärre blev han själv dumpad i början av 50-talet och då blev Tutta Rolf hans tredje fru som han lämnade på 70-talet.

Få saker gör mig så upprörd som förlorade skönhetsvärden och resursslöseri kombinerat med ren och skär dumhet. Vill man protestera mot detta tilltag går man in på denna sida och “Gillar”.

Brf Klippan 10 på Danviksklippan vill forfarande byta ut sina gamla Åtvidabergsfönster mot moderna inklädda i aluminium. Orsaken till detta är att de vill slippa drag och de vill spara energi. Ja, det är väl rimligt, men detta åstadkommes enklare och billigare genom reparation av de befintliga fönstren i kombination med energiglas eller någon annan lösning. Ett fönsterbyte glädjer framförallt fönsterfirmorna och det på två sätt; dels får de sälja ett nytt fönster och dels försäkrar sig de om att fastighetsägaren måste byta fönster i framtiden. Moderna fönster är inte gjorda för att underhållas, de är gjorda för att inte behöva underhållas och sedan bytas ut vilket går stick i stäv med ett hållbart samhälle.

Nya fönster har begränsad livslängd
Att byta fönster istället för att renovera de gamla och sätta in energiglas blir betydligt dyrare. Dessutom är garantitiden för ett ny fönster kort, stundtals inte mer än 2 år. Kanske inte så underligt om man betänker de komplicerade mekanismer som ett modernt vippfönster stoltserar med. Om 20 år är det troligt att funktionen är allt annat än bra (det har jag noterat i samtliga av de hus som renoverats på 80-90-talen och som jag besök i jobbet). De ursprungliga som suttit i över 65 år saknar bevisligen inte kvalitéer och en renovering skulle ge fönster som håller minst lika länge, förmodligen hundratals år.

Energiprestandan hos fönster avgörs av glas och tätning, inte tilverkningsår
Energiprestandan hos ett fönster avgörs av glaset och tätningen. Energiglas ger bra prestanda, men vill man förbättra den ytterligare kan man välja andra sorters glas. Tätning av karm och båge är heller ingen rocket science utan det klarar en duktig fönsterfirma. Någon anledning till byte finns således inte av denna anledning. Nya fönster utgör dessutom en betydligt större belastning på miljön om man tar hänsyn till den energi som krävs för att tillverka dem.

En översyn av ventilationen spar energi och förbättrar inomhusklimatet
Vad kan man mer göra för att förbättra värmeekonomin i ett flerfamiljshus från 40-50-talet? Under denna tid var det vanligt att ventilationen var av typen självdrag med mekanisk frånluft, dvs springventilen under fönstren och skafferiventil i köket som svarar för den friska luften och utsug i kök och badrum (ibland även i sovrum). Den skämda luften som evakueras från lägenheterna med självdrag får hjälp av en fläkt på taket som är mycket värdefull under den varma årstiden. Vintertid, vid minusgrader, behövs den knappt och borde egentligen stängas av ty det undertryck som uppstår under denna årstid gör att kall luft sugs in genom springor i fönster och väggar vilket både orsakar drag och slukar energi. För att spara energi och öka komforten bör därför fläkten styras av temperaturen (medelst ett enkelt reglersystem). En värmeväxlare på taket, som tar han om den energi som sugs ut, gör att energiförbrukningen kan minskas ytterligare.

Sammanfattning
Renovera och energieffektivisera de befintliga fönstren, inför temperaturstyrning av den mekaniska frånluften samt montera en värmeväxlare som tar han om energin i den luft som vädras ut. Dessa enkla åtgärder minskar energiförbrukningen och skapar ett bra inomhusklimat och förstår på intet sätt de arkitektoniska kvalitéerna. Till gagn för kommande generationer år man dessutom ett hus som är både energisnålt och kan underhållas under många, många år framöver.

Läs mer om husen på Danviksklippan här. De ritades av Backström och Reinius och stod klara sommaren 1945.

En mycket utbredd missuppfattning verkar vara att denna höga panel, med en liten hylla på toppen, kallas för bröstpanel. Det är helt fel. Jag kan förstå varför, då den når upp i brösthöjd. Bröstpanel är dock något helt annat, ty den typen av panel når bara upp till fönsterbröstningen, dvs från golv upp till fönstret tar vid.

Det det ni ser på bilden benämns hög panel. Svårare än så är det inte.

Om man skall krångla till det lite till så finns det olika typer av panel och här skiljer man på den mer banala sorten och den helfranska. I helfransk panel sitter fyllningarna fast i en profilerad list som i sin tur sitter fast i ramverket. Enklare snickerier saknar den profilerade listen och där fästs fyllningen direkt i ramverket.

Panelen på bilden ovan ser ut att vara helfransk, ty de rektangulära fyllningarna omges av en profilerad list, men i slutet av 1800-talet hade man insett att man lika gärna kunde spika på en list i efterhand och på detta sätt imitera helfransk panel så säker kan man inte vara. Redan då förenklade och förbilligade man. Men fint är det iallfall.

Vårt östra grannlands fantastiske sångare Olavi Virta sjöng både tango och italienska sånger. Här en fantastisk inspelning av Guarda Che Luna. Olavi var mycket populär, men från slutet av 50-talet gjorde hans alkoholmissbruk att karriären mer och mer ebbade ut. I början av 70-talet dog han, inte ens sextio år fyllda.

Det finns många vackra inspelningar med Virta. Lyssna t.ex. på Punatukka, Tie (Gelsomina från filmen La Strada) och Syysunelmia (Höstdrömmar).

Till höger ett hus byggt 1939, till vänster ett hus ombyggt vid samma tid.

Nu har jag äntligen fått mina kameror servade och så har jag provfotograferat med dem och resultatet blev mycket bra! Inte ett spår av ljusinsläpp gör att bilderna återigen blir bra Förra sommaren hade jag stora problem och många bilder blev oanvändbara. Reparationen gjordes av K-R. Kameraservice i Viggbyholm, en firma som jag kan rekommendera, även om man får ha klart för sig att arbetet inte kommer att gå speciellt snabbt och det krävs visst tjat för att få det gjort. Resultatet blev dock mycket bra och det känns bra att någon kunnig sett över kamerahusen Först lämnade jag in dem till Schönherrs foto men de kunde inte göra något åt ljusläckaget. Märkligt, när det faktiskt finns nytillverkade tätningslister till just denna modell.

Mer nytt. Jag har sagt upp mig! Orkade inte längre, stressen blev för stor. Jag jobbade 16-22 och på dessa timmar skulle jag ge cirka 4 timmar hos de gamla. Då nästan 50 % av tiden är förflyttningar återstod 3 timmar och att hinna med 4 timmars jobb på den tiden gick ju inte alls. Eftersom firman inte gjorde någon ansats till att minska min börda, återstod bara att säga upp sig och dra.

Om 1,5 vecka åker jag norrut! Eftersom jag slutade jobba två veckor innan jag tänkt sluta har jag två veckors semester. Bra, för jag är rätt slutkörd och har inte orkat med mycket alls. Har mest vilat och varit matt. Det skall bli skönt att ta tag i lite praktiskt arbete, det är bra för både kropp och nerver.

En bit från radhusområdet Skönstaholm ligger Skönstaholmsskolan och en liten centrumanläggning som är uppförda i rött tegel och mycket vackra. Om arkitekten är densamma till båda anläggningarna vet jag inte, ej heller vem som ritat dem. Bebyggelseregistret anger Lennart Brundin och Stockholms stad T Rydberg. Som ni ser av bilden ovan är det en välbevarad kåk med många fina detaljer (skolan).

Centrumanläggningens baksida vetter mot en gård som gränsar till skolbyggnaden. Notera den vackra taklinjen och det snygga murverket. Gården är belagt med natursten vilket passar bra.

Centrumanläggningen förbinds med den låga byggnad som jag antar hör till skolan medelst en pelargång. Visst är det vackert!

Även pelargången är snyggt murad och har tak i tegel. Högklassigt skulle jag vilja säga! Trädgårdsanläggningen i mitten verkar dock lite vildvuxen.

Fasaden som ses ovan tror jag hör till skolbyggnaden, dem är baksida till den fasad som ses på bilden högst upp.

Här ser ni centrumanläggningen! Ovanligt fin och påkostad för att vara en förort till en förort (Hökarängen ligger en bit därifrån).  Välbevarad är den dessutom.

Detta konstverks upphovsman är okänd för mig. Vacker och tidstypisk och en god representant för de utsmyckningar som finns i Stockholms stads ägo.