Äntligen en radiodokumentär om Ulla Sjöblom, femtiotalets stora Lars Forssell-tolkare. På söndag den 5:e maj klockan 14.00 sänds den i P2.

Jag har två EP-skivor med Ulla Sjöbloms. Den ena innehåller De fattigas piano och tre till. Det är en kraftfull och på samma gång förförisk stämma som möter lyssnaren; något mer exotiskt, och samtidigt svenskt, får man leta efter.

Jag går i Hamburg, ja matros,
jag är din dryck, jag är din ros.
Jag finns i Hamburg min matros,
jag är din tröst, jag är din blues.

Lyssna på Jag går i Hamburg:

Tid är pengar:

Det känns så skönt (denna text har Forssell dock inte skrivit):

Här finns ytterligare musik med UllaSjöblom.

Jag minns Ulla Sjöblom från tv-filmen Sparvöga efter Ann-Charlotte Alverfors romaner. Jag tror att det var hennes sista roll. Detsamma gällde nog både Irma Christensson och Sten-Åke Cederhök. Tyvärr gjorde Marie Fredriksson det lätt förskräckliga ledmotivet, inte Ulla. Jag minns att jag tyckte om  filmatiseringen, kanske mest för att den var sorglig.

Socialistiskt betonade flerbostadshus i Hjorthagen. Möjligtvis är de också inhumana.

Jag läste precis en artikel som gjort mig smått irriterad. Den var något rörig och helt tillrättalagt för att torgföra ett borgerligt ideal (det är inte så att jag inte klarar av borgerliga ideal, men att ta dem till ursäkt för att tota ihop en text tycker jag inte om – lika illa är det i den socialistiska pressen). Visserligen tycker jag, precis som artikelförfattaren och även upphovsmännen bakom En sort bok om arkitektur: Hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg, att byggandet på det stora hela urartade på 60-talet, åtminstone när det kommer till stora bostadsområden, men det innebär inte att det verkligen var bättre förr. Författarna till ovan nämnda verk, Christopher Rådlund och sociologen Alexander Ibsen, pläderar för ett humanistiskt byggnadsideal vilket skall ses i kontrast till den arkitektur som socialismen står för.

Socialismen förändrade verkligen byggandet i början av 30-talet, även om de verkliga pionjärerna är HSB:s 20-talsområden, vilka hör till de nyklassiska byggnader som artikelförfattaren anser höra till de bästa och som idag värderas högt.

Innan tiderna började förändras så byggde man vanligen, humant eller ej – allt är som bekant en fråga om smak, stora eller åtminstone lite större lägenheter åt gatan till, och små och trånga lägenheter, med lägre takhöjd, i de på gården belägna husen. Man byggde också små, men ack så pittoreska träkåkar i anslutning till stora gårdar eller bruk. Stora delar av Stockholms innerstad består av kåkar byggda på spekulation (läs gärna Strindbergs och Lundins Det nya Stockholm där de ondgör sig över den låga kvalitén). Trots allt detta får man säga att mycket av det som byggdes förr höll en hög kvalitet, åtminstone jämfört med våra dagars massproduktion. Den värsta slummen är dessutom sanerad (nu tänker jag på trånga och ljusfattiga gårdshus med gårdsbrunnar på bra ett par meter i diameter).

Man kanske inte kan bortse från att mycket av byggandet efter 1930 skett efter socialistiska riktlinjer, men jag att det fallit sig så är knappast någon katastrof. Mycket av det som byggdes, det mesta fram till och med början av 50-talet håller mycket hög klass, både arkitektoniskt och med avseende på utförande. Man hade helt enkelt inte lärt sig rationalisera i tillräckligt hög utsträckning. Detta ändrades successivt under 50-talet och i början på 60-talet vilket ledde till en lägre detaljkvalité och till att en alltför stor skala började tillämpas. Detta är också något som Wolter Gahn säger i förordet till nyutgåvan av kampskriften från 1930, Acceptera: I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta.

Jag har skrivit en lång text om hur man omvandlat centrum i Luleå genom åren (har ännu ej kommit i tryck) och hur man där först förnyade stadskärnan, sedan nästan demolerade den och nu gått varvet runt och börjat förstöra de modernistiska byggnaderna. Alltid är det likadant, gemene man kan inte se kvalitén i halvgamla hus. Att det skall vara så svårt att förstå! Vem vet vad som kommer att sägas om miljonprogrammen om 30 år, redan nu har de så smått börjat omvärderas.

Jag tycker personligen att dagens arkitektur är trist och det jag främst vänder mig emot är de dåliga material som kommer till användning. Det är helt enkelt för lite massivt trä och för mycket fiberplattor, gips, klumpigt formgivna fönster, banala dörrar med tarvliga gångjärn mm osv. Exteriört verkar man ha fastnat i någon slags funkisinspirerad sörja som inte gör någon glad.

Jag skulle gärna se en tillbakagång till ett mer hantverksbetonat byggande, men samtidigt måste man ha i åtanke att om man satsar på ett sådant humant byggande, är det inte säkert att då byggs hus för alla. Det blir helt enkelt för dyrt. Jag skulle framförallt se att man hushåller med resurserna och respekterar det redan byggda och samtidigt kostar på det som byggs nytt.

Jag hittade några gamla bilder som jag tog för rätt precis två år sedan, 29 april t.o.m. 2 maj. Som ni ser finns i princip ingen snö kvar så våren var rätt tidig detta år. Men nog är det grått och jag minns att det var kallt.

Gårdsmiljön på bilden är en verklig pärla och jag är glad att den fortfarande får finnas kvar.

Garagedörren, innan jag målade den förra sommaren. Jag älskar dessa bleka nyanser! Både på dörr och natur. Så behagliga för ögat.

Åkrarna lyser gula, inte ett spår av det gröna gräs som snart kommer att spira. Däremot ses en lada som skall repareras denna sommar.

Att klyva och kapa ved gör man bäst när nätterna fortfarande är kalla, ty då träet är fruset spricker det helt lätt när man klyver det. Dessutom är det bra om man hinner få undan dessa sysslor innan vårbruket sätter igång.

Konservativt lagda människor brukar sällan uppskatta modernismens kyrkor men det gör jag. Det finns en skönhet även i byggnader som inte är helt gamla. Låt de får åldras så att även vanliga människor hinner lära sig njuta av dem!

Jag kom över Grundigs modellprogram för modellåret 1957 (som jag tror sträcker sig från hösten 1956 till sommaren 1957 – som bilars årsmodeller ungefär). Det är en jättefin trycksak med snygga illustrationer och underhållande text. Klicka på bilderna för att se dem i större format. Den där tonkontrollen med 5 rattar är faktiskt inte alls dum och en tidig variant på 80-talets så populära equalizers.

En detalj säkerligen rätt okänd för nutidsmänniskor är det så kallade 3D-ljudet. Innan stereon slagit igenom hade man kommit på att en viss rymdverkan kunde erhållas om man satte diskanthögtalarna på apparatens sidor, och basen i dess front. Jag tycker detta är en bra lösning, ty jag gillar inte när diskanten blir för påträngande, om det inte är frågan om elektrostatiska diskanthögtalare (de saknar distorsion). Den dyrbaraste radiogrammofonen i broschyren, syns längre ned, har basen i apparatens botten, riktad ned mot golvet, och hela det övre partiet fyllt av mellanregister- och diskanthögtalare.

Den rundstrålande hi-fi-tillsatsen har jag inte hört, men den är säkert inte så tokig. Skulle bra gärna vilja höra hur den låter. I Tyskland fanns den i flera olika utföranden, bl.a. som en “golvlampa” med två armar som hade en högtalare istället för lampskärm.

Fjärrkontrollen däremot hade man nog begränsad nytta utav även om det var smidigt att kunna variera volymen. Orkester-knappen användes för att få normal ljudåtergivning, jazz höjde diskanten, solo förstärkte mellanregistret osv.

Detta år innebar designmässigt en brytningstid när nya, stramare linjer blev allt vanligare. Radion ovan är klassiskt backigt tysk i sin formgivning, den under har rakare linjer och känns mer modern. Jag gillar visserligen båda stilarna, men föredrar den nedre som faktiskt är rätt speciell. Bashögtalarna sitter i radion, vinklade på något märkligt vis och på sidorna var sin elektrostatisk högtalare för diskanten. Just nu finns en till salu på Myrorna i Ropsten. Fungerar, men behöver en elektrisk genomgång (kondensatorer och sidohögtalare).

Här har vi lyxklassen och då vågar man sig inte på alltför modernistisk form! Båda dessa radioapparater håller hög klass och det skiljer inte så mycket. Den nedre har dock kraftigare förstärkare och är något större. Båda har en ljudåtergivning som står sig väl än idag (om de är i bra skick).

Den högra radiogrammofonen har jag uppe i Norrbotten och den är mycket kraftfull och verkligt välljudande. Helt klart mycket prisvärd, om man har i åtanke att den vänstra bara kostar 200 kr mindre och har en betydligt sämre förstärkare.

Denna apparat hör nog till de bästa från sin tid. Skivspelaren har en påkostad magnetisk pick-up från Elac som ger överlägsen reproduktion av mono-skivor.

Perpetuum-Ebner hörde verkligen till de mer intelligenta av skivväxlarna vid denna tid och brukar fungera bra än idag om man byter de drivremmar (det finns tre) som eventuellt torkat.

I slutet av år 1893 invigdes den första delen av det nya Värtagasverket. Arkitekten bakom detta vackra område var Ferdinand Boberg som kom att bli en av de mer omtalade arkitekterna i landet inom ett par år. När han påbörjade arbetet med gasverket var han dock både relativt ung och tämligen okänd.

I stort sett samtliga byggnader som uppfördes vid denna tid murades i rött tegel från Haga tegelbruk. Till socklar användes däremot natursten. Den vänstra gasklockan är del äldsta och togs i drift 1893, den högra byggdes 1899.

I fonden, på en liten kulle, ligger kontorsbyggnaden som även innehöll bostadslägenheter. En trappa upp fanns en rymlig 5-rummare för ingenjören. Planritningen för denna kan ni studera här.

Det första huset på vänster sida är Mätarehuset som är en mycket stram skönhet med en fantastisk entré. Maskinparken i dess inre är från 50-talet och värd att bevaras. Husen efter det är Reningshuset.

Ser ni de vackra fönstren och de små tornen, tourellerna, som pryder denna pärla? I denna byggnad renades gasen innan den skickades ut i gasnätet.

Sommaeen 2009 tog jag ett porträtt av mig själv framför det gamla kyrkstallet som står i skogsbrynet. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugan i Norrfjärden, men när hästarna kom ur mode, flyttades det hem och fick tjänstgöra som nattlogi åt våra kvigor.

Stallet är i rätt bra skick, men måste lyftas och så behöver dörren lagas. Kanske måste några stockar halvsulas också. Ingen större reparationer med andra ord.

BRF Banvakten på Gärdet i Stockholm äger två rätt stiliga punkthus från början av 60-talet. Fasaderna är i princip identiska och avfärgade i två nyanser. Välbevarade dessutom; både fönster, balkonger och portar är från byggnadsåret. Senast fasaden sågs över var 1997.

Nu håller dock husen på att fasadrenoveras och tilläggsisoleras och får nya fönster i samma veva. De ursprungliga är faktiskt treglas, den gamla sorten med tre glas istället för dagens 2+1. Hur föreningen tänker när de gör ett fönsterbyte istället för att byta ut ett av glasen till energiglas övergår mitt förstånd. Redan i befintligt utförande är de ju rätt effektiva men tydligen räcker det inte utan man vill ner till en k-värde på 1,2. Jag är ytterst tveksam till att det k-värdet kan motiveras om inte energipriset minst fördubblas.

Här ser den nya, tilläggsisolerade fasaden under uppbyggnad. Fönstren är enlufts och en spröjs delar av rutan för att imitera det ursprungliga tvåfluftsfönstret.

Nya större balkonger kommer också monteras. Den ursprungliga arkitekturen får sig en rejäl törn, vilket knappast stör de obildade människorna i föreningens styrelse.

BRF Banvakten får som sig bör Veckans ris för sin taffliga renovering där de utan tanke på estetik eller resursslöseri kasserar fullt fungerande och välmående träfönster och ersätter dem med nya med utsida i lättmetall. Tilläggsisoleringen skulle dock ha kunnat tolereras om den gjorts försiktigt. Däremot borde balkongernas ursprungliga stålräcken borde ha bevarats.

Åker man söderut från Gällivare öppnar sig till sist den slutna skogen och ett gammalt hemman träder fram. Jag vet inte när det senast var bebott, men gissar att det var många år sedan., många

Härkmyran betyder Renoxmyren 

Omgivet av blomstrande ängar och vidunderlig natur ligger Härkmyran.  Nybygge anlagt som hållställe 1794 med forkontor och bruksbod, vilka finns kvar än idag i bebyggelsekoplexet uppe på det uppodlade gårdstunet med 22 byggnader. Uppe på gårdsplanet har man utblick över den stora Härkmyran där malmrajderna drog fram. Hit kom man efter tre dagars färd från Malmberget.

Härkmyran som fått sitt namn av att man använde särskilt utvalda kastrerade rentjurar ( på samiska herk ) för malmtransporterna.

Platsens skönhet är på intet sätt diskutabel. De många byggnaderna ligger glest utplacerade och verkar ovana med sällskap. De har levt sitt liv likt de människor som en gång bodde på gården och hade så långt till närmsta granne.

Jag undrar vem som sköter om marken; dessa gårdsängar borde hade växt igen om inte någon varit där och slagit. Naturen tar alltid tillbaka det den förlorat, men kanske är det kärva klimatet en orsak till att det hår så långsamt.

Dessa plåttak som lagts med överblivna bitar av olika färg och kanske rostat ger nu ett sobert brokigt intryck långt från den grå elegans som präglar ett gammalt sticktak.

Jag undrar vad man kan odla här? Odlingszon ligger någonstans mellan 7 och 8 och där klarar sig bara de allra härdigaste av växter. Eventuellt också något gammalt ryskt äppelträd som under hundratals år trotsat både tsar och Lenins gelikar.

Den nya tiden har smugit sig in även på Herkmyran i form av ett kopplat tvåluftsfönster. Några brädlappar täcker igen det hål som blev över när det nya, lägre fönstret monterades. Jag undrar om utblicken förändrades, om man tyckte sig se något nytt genom dessa plana glas?

Tyvärr fick inte alla byggnader nya plåttak och de har sakta förfallit för att till sist störta samman. Att man inte restaurerar dem! Ett hemman likt detta finnar man inte så ofta. Man borde vara mer aktsam.

Ser ni den gamla brunnen, “kilan” som vi sa när jag växte upp. Vi kylde mejeriprodukter i dess kalla vatten. Idag är överbyggnaden borta och jag måste snickra en ny efter de murkna bitar som bevarats.

Tuna backar är ett präktigt folkhemsområde strax norr om Uppsala centrum. Det ritades av stadens store man på detta område: Gunnar Leche. Byggnaderna är uppförda i tegel men mestadels gulputsade.

Området är ett sorts storgårdskvarter med generösa gräsytor i dess mitt. Ursprungligen anlades även odlingslotter men jag vet inte om dessa finns kvar.

En skicklig övergång ett hus till ett annat. Tegel och framförallt spröjs binder samman och fångar upp uppsalaslättens vindar. Högst upp i vindsvåningen en rymlig balkong.

Jag vet inte om det fanns något i byggnadsstadgan i Uppsala som sade att man inte fick inreda hela den översta våningen, mycket tyder på det. Det är i vart fall vanligt med en övre våning som likt en frontespis kröner huset.

Visst är de vackra, balkongerna! Låg, sinuskorrugerad front med handledare fästa i ett flätat smidesfönster. Den låga fronten gör att balkongen blir ljus och att ljuset  lättare tar sig in i rummet innanför.

Det är tidigt 30-tal, Stockholmsutställningen pöser på Norra Djurgården och många arbetarförfattare flyttar ut i den sörmländska naturen, till de små syrentorp som förr beboddes av statarna men som nu bildar pittoresk bakgrund till tidens unga litterära garde.

I Ivar Lo-Johanssons produktion finns en självbiografisk svit om 8 volymer. Författaren är den 5:e av dessa och dessutom den första av Ivar Los böcker som jag läst. Jag kan inte annat än att rekommendera den, ty den är både tänkvärd och vad jag vill kalla ständigt aktuell. Spänningarna mellan arbetarförfattarna, den borgerliga pressen och den mer socialistiskt sinnade känns inte avlägsen när man ser till degens polariserade kultursidor.

Godnatt, jord var det verk som upptog Ivar Lo-Johansson under denna tid och som han beslutade sig för att skriva klart på en fäbod i Dalarna. Det är en vacker trakt och arbetet går som en dans men en dag förlorar han typen och och utan denna inget romanskrivande. Några reservdelar står inte att finna och men det hjälpsamma biträdet i Ludvika berättar ett bygdens store författare och hembygdsvårdare har en likadan maskin. Glömsk om den artikel han skrivit ett par år innan, där han hävdade att dalarnas befolkning var ett mongoliskt träskfolk och som  retade gallfeber på bygdens stora författare och hembygdsvårdare  Karl-Erik Forsslund, beger han sig hem till sin forna kontrahent. Deras möte tycker jag Lo-Johansson skildrar på ett förtjänstfullt sätt.

I Författaren porträtteras många av Ivar-Los vänner och kollegor. Endast deras initialer skrivs ut så det krävs viss kunskap om denna generations diktare för att veta vem han menar. Vissa var döda när boken kom ut 1957, andra, som Harry Martinson och Arthur Lundkvist, var fortfarande aktuella. Huruvida någon tog illa upp vet jag inte, det är knappast några verkliga nidporträtt som tecknas.

Detta är skog som avverkats och så småningom skall bli till bräder och plank. Det skall bli nya golv i lador och kanske även någon stock, några knutar, en och annan pinad vindbräda.

Bilden ovan är tagen för ett par veckor sedan, innan snön smälte, vilket den till sist gjorde. Virket måste dock hämtas hem från skogen innan det blir för varmt och den frusna marken tinar, annars orsakar maskinerna skador som är besvärliga att reparera. Det är inte ovanligt att  ovarsamma skogsbolag förstör skogsvägar till skogsägarnas förtret.

Och nu skall jag bli lite mer politisk.

Jordbruket hamnar då och då i blåsväder. Ibland oförtjänt, ibland inte. Nyligen publicerades en  ny forskningsrapport från Chalmers visar att nötköttet den största miljöboven. Bra text tycker jag för vi äter för mycket kött, både med avseende på miljöbelastning och vår egen hälsa. Rött kött är inte speciellt nyttigt så jag begriper inte varför man inte slår två flugor i en smäll och verkar för att minska köttätandet. En köttfri dag i skolan, eller snarare rött kött max två gånger i veckan tror jag är en bra början (men då kommer säkert en mängd idioter och säger att man måste själv få välja – nej säger jag, ibland måste man se till människans och planetens bästa).

Någon dag senare kommer ett svar från Helena Jonsson, ordförande i  LRF. Hennes tankar är också kloka och är ett bra komplement till den första texten. Jag tycker att det är viktigt att vi själva framställer det kött vi äter och jag skulle önska att det skulle göras utan alltför mycket importerat kraftfoder som ställer till det i utvecklingsländerna. Min åsikt är att det är fegt att utnyttja andra länder och förstöra deras miljö bara för att vi skall kunna konsumera billigt.

Ett bildsvep från radhusen i Skönstaholm som jag besökte för ett par veckor sedan, strax innan träden grönskade och försommaren var på väg.

Precis vid infarten till radhusområdet finns denna lilla centrumbildning. Trevlig, omän inte i samma klass som den i tegel som ligger längre bort och som jag nyligen presenterat.

Radhuset på gaveln är det åtråvärda av typ Gs som har vardagsrummet en trappa upp och snedtak i nämnda rum.

Takfallet är något mindre sluttande mot entrésidan som ofta ligger någotsånär mot öster eller i vissa fall åt norr.

Vardagsrummens fönster är lite lätt utbyggda och i dessa hus av typ A. Tyvärr saknas öppen spis i dessa kåkar. Sovrum, matrum och kök ligger en trappa upp.

Ser ni spröjsen i vardagsrumsfönstren? Likt ett kors fast asymmetriskt. Mycket snyggt och ett tydligt tecken på att den strama funktionalism som präglade 30-talet definitivt är över i slutet på 40-talet.

Vissa entréer har ett litet skärmtak men i gengäld saknas en ordentlig trappa. Slätputs avdelar radhusen från varandra.

Här de snygga entréerna med en liten trappa och en ytterst spartansk täppa.

En Magnefon från Luxor! Ingen vanli pryl i dagens hem men i början av 50-talet sålde de ganska bra och gjorde det möjligt att spela av skivor och radioprogram eller ta upp samtal, konserter eller något annat som man fann det värt att föreviga.

Magnefonen använder tunn, tunn ståltråd istället för de plastband som vanliga bandspelare använder (banden är belagda med metalloxid – det är den som gör dem magnetiska så att man kan spela in ljud). Denna tunna ståltråd går lätt av och det krävs mängder av tråd om man skall kunna spela in en halvtimmes ljud. Dessutom är ljudkvalitén inte lika bra som den de bandspelare som kom i mitten av 50-talet kunde uppvisa.

Luxors magnefoner byggdes oftast in i tjusiga möbler. Vanlig är Magenta och Magnat, ovanlig är den påkostade Magnific. På bilden höst upp i detta inlägg ses en Magnefon från ca 1953. Den har även tonarm och kan spela skivor, både 78-varvs och 33/45, dvs vinylskivor. Skivan placeras på den platta som även fungerar som uppsamlingsspole för trådbandspelaren.

Det blossade faktiskt upp en strid om rättigheter när det plötsligt blev möjligt att spela in radioprogram. Jag tror att det till och med står att det är förbjudet i många instruktionsböcker, men lik förbannat berättar fabrikanten hur man gör. Det skall vi nog vara glada för idag ty många radioprogram som inte sparats av SR finns fortfarande kvar på gamla magnefonrullar som kallas för Den talande tråden.

Den talande tråden är också namnet på detta roliga klipp som jag fann i filmarkivet. Magnefonen känns onekligen rätt futuristisk på de bilderna!

Visst var den vacker, Uppsalaslätten, sedd genom tågkupéns fönster? Det var varmt och soligt när jag klev på tåget i Stockholm. Mitt bagage var stort med allt gick bra. Jag hade två flyttkartonger, en resväska, en rätt volymiös Nerium inpackad i plast samt ett Ödesträd i de lite mindre formatet.

Resan var väl inget under av komfort. Jag kunde inte sova och när klockan var halv fyra var det dags att byta från tåg till buss på stationen i Umeå. Mitt i natten! Allt mitt bagage rymdes dock och jag kom helskinnad fram.

Här har vi Neriumen i all sin prakt. Ett under att den inte gick sönder kan jag tycka. Allt annat höll också, förutom en kartong som jag fick tejpa under resan upprepade gånger. Så går det när man tar sekunda flyttkartonger från grovsoprummet.

Dessutom kom de plantor som jag beställt till busstationen idag. Här syns de flesta utom fruktträden (som är Vasa vinteräpplen, Gyllene Kitajka, Onega gulplommon, päronet Pepi och körsbären Arttula). Från vänster till höger tronar två havtorn, vindruvan Zilga, chokladkörsbär i buskform, tre kanadenisksa buskrosor (Hope for humanity, Prairie Joy, Morden Centennial) samt två kineskiska pioner, luktpionen Original Pink och buskpionen Pink-blue pompon. Den sistnämnda kan bli mycket vacker, ty få saker är så vackra som kinesiska buskpioner. De är praktfulla, blir stora buskar (de fäller bladen men stammen övervintrar) och doftar underbart.

Här uppe har inte våren kommit långt men buskarna står beredda att snart släppa ut sina blad. En vit ros som jag glömt namnet på  ser pigg och kry ut och en herrgårdspion har börjat skjuta upp ur myllan. Efter den värme som väntas i veckan sätter nog naturen fart.

40-talets skånska arkitekt på modet var Mogens Mogensen, åtminstone om man får tro Svenska hem i ord och i bilder. Hans eget hem låg på Johan Banérsgatan i Helsingborg och var en elegant villa som bl.a.  koketterade med öppen spis på takterrassen som för övrigt var avsedd för solbad.

Paradrummet är vardagsrummet vars kombinerade fönster och vinterträdgård ses på bilden ovan. Mellan de båda glasen har en trädgård skapats och detta är verkligt effektfullt. En en annan vrå av detta stora rum, som går tvärs igenom villan,  finns en spiselvrå med två stora fåtöljer som Mogensen ritat och som klätts av Elsa Gullberg. Ytterligare en sittplats är anordnad vid dörrarna ut till trädgården. Här ett par Bruno Mathsson-fåtöljer i vitt fårskinn samt en ljusgrön flossamatta.

Intill vardagsrummet ligger matsalen som också är generöst uppglasad. Inredningen är mestadels klassisk med två tunga malmljusstakar och ett par stolar nyrokoko (tror jag iallfall).  Ytterligare ett sällskapsrum är den övre hallen vars golv är klätt med kalksten. Jag misstänker att väggarna är klädda med stavfanér i ädelfuru, precis som detta lilla rum.

Mogensen studerade vid KHT och Konsthögskolan och jobbade bl.a. hos Kooperativa förbundet samt ritade hus för Stockholmsutställningen innan han fick jobbet som kontrollant vid bygget av Helsingborgs konserthus, en byggnad som ritades av Markelius. Så småningom blev han en av de mer inflytelserika arkitekterna i denna del av Sverige och 1941 stod det vackra Simhallsbadet i Helsingborg klart.

Jag var på återvinningen och fyndade härom dagen. Bland annat hittade jag Olle Hedbergs Grop och andra, Herman Bangs Tine och Benedictssons Fru Marianne (båda i snygga utgåvor vilket framgår av bilden ovan) samt Ivar Los Socialisten. 5 kr styck var verkligen inget att bråka om. Dessutom fick jag mig 4 nya vykort från 60-talet föreställandes Stadshuset i Luleå. De hade en hel kartong. Motivet sålde  uppenbarligen inget vidare trots det pampiga stadshuset och grönskan i Stadsparken.

Grop åt andra är den första i Hedbergs trilogi om den unge Karsten Kirstewetter, son till en överstelöjtnant och en välbärgad fru. Jag gillar Hedbergs 30-40-talsböcker och denna verkar lovande. En smått borgerlig roman, lätt att läsa och underhållande. Jag kan förstå att hans böcker såldes i stora upplagor.

Fann också några skivor, bl.a. Karelsk vaggvisa som jag tyckte lät intressant och Konvaljens avsked. Säga vad man vill om den låten ,men nog har den viss charm. Precis som titeln Kung Liljekonvalje av dungen.

Inget är väl mer klassiskt än de något korta tantklänningarna som var så populära på 70-talet. Här min farmor i en fin vit och ljusgrön historia som är försedd med vit krage. Snyggt! Att hon valt att visa upp den omgiven av tagetes, akleja och lupin, gör nog sitt till.

Det svenska måttsystemet för damkläder är omfattande, även om dagens konfektion mest handlar om S-XL. En måttserie var 20-serien och den passade kortare damer med viss rondör. Färgglada klänningar, oftast i syntet, var en storsäljare när det begav sig och särskilt populär var 20-serien som passade bra på den generation som arbetat hårt och var mer kortväxta.

På norrländska sa man glosat om färglada tyger. Farmors klänning är inte glosat, den är mer strikt. Annat var det med många av hennes andra modeller som var fullkomliga explosioner i grönt, gult, orange, brunt, rött och blått. Jag tycker att det var snyggt.

Idag ser man spår av dessa klänningar i några enstaka trasmattor som vävdes med syntetiska mattrasor vilka inte blev speciellt populära.

Det blev verkligen mycket varmare än det brukar vara såhär års och betydligt varmare än jag tänkt mig, ty jag hade antagit att det skulle bli kallt, ett par plusgrader och allmänt trist. Men så blev det inte alls!

Promenerade en ljum kväll och det var så vackert. Ängarna har inte grönskat och marken är halmgulgrå och ytterst dekorativt, framförallt mot en klart ljusblå himmel.

Jag inspekterade mina lador, de som skall repareras. Två av dem har jag sökt och fått bidrag för, tre skall jag söka i dagarna. De är rätt fina, men de har sjunkit ned och är rätt skadade under. Vilken tur att jag inte vet så mycket om ladrestaurering, annars hade jag säkerligen inte vågat ge mig in på det!

Passade också på att träffa min deklarationstant, hon som gör bokslut och deklarerar åt mig. Jag är alltför dålig på dessa grejer, speciellt lätt är det inte heller när man har både företag och skogsfastighet. Efter det besöket köpte vi jord och skruv och åkte sedan förbi moster Ebbas kyrkstuga som är sig helt lik. Liten och trång, men med bort och två utdragssängar/soffor.

Passade också på att se över morfars och mormors radio som blivit gammal. Bytte tre papperskondensatorer och så var den återställd, åtminstone nästan. Det magiska ögat har slutat fungera, om det beror på någon komponent eller om själva röret gått sönder vet jag dock inte.

Min farfars radio är jättegammal och dessutom trasig. Andra halvan av 40-talet är den troligtvis tillverkad och den har säkert inte använts sedan 60-talet någongång. Har fått ordning på vissa detaljer men väntar nu på ett nytt rör och en rörhållare. Sen får vi se om det är något liv i den. Tyvärr kan man bara lyssna på kort-, lång- och mellanvåg. Ingen FM-mottagning på detta gamla åbäke.

Förra sommaren läste jag några av Olle Hedbergs romaner. Vissa tyckte jag mycket om, framförallt de om Iris Mattson och Bo Stensson Svenningson (har bara läst två, inte de två första och den sista). Nu har jag precis avslutat Grop åt andra som är den första i trilogin om Karsten Kirsewetter. Till viss del liknar den böckerna om Stensson Svenningsson vilket dock inte skall tolkas som de ej är värda att läsas, tvärtom, jag blev mycket förtjust i Grop åt andra, framförallt den avslutande tredjedelen.

Karsten Kirsewetter har växt upp med sin far, överstelöjtnant Kirsewetter, och sin mor, änkegrevinnan von Zeta som gifte sig med varandra på äldre dagar. Resultatet av denna allians blev Karsten och denna yngling studerar vid läroverket när boken tar sin början.

Det trista tyg som Karsten fått av sin mors syster med man faller honom inte på läppen så istället beger han sig till en grannstad och lyckas bli av med rullarna genom att knacka dörr. För en del av slantarna köper han sig en gatflicka, ett nöje som tar endast 15 minuter, men som under lång tid gör sig påmint genom den veneriska åkomma som blir resultatet av besöket.

Karsten förflyttas till Stockholm och läser klart gymnasiet och gör sedan värnplikten i Gråsten och där träffar han en ung flicka som han förälskar sig i. Sonja Strömbäck har en tjänst som hembiträde men till hösten flyttar hon till Grenoble och det kommer så småningom även Karsten, fast besluten att vinna den unga Sonjas hjärta.

Det är i skildringen av Karsten och Sonja under deras två veckor tillsammans i Frankrike som boken vinner mitt hjärta. Sonja, som inte vill bli en vanlig fru utan som vill skaffa sig utbildning, jobb och en härlig älskare, och Karsten som den mer konventionellt lagda som önskar fru, barn och en borgerlig trygghet.

Det finns ytterligare ett avsnitt som jag tycker mycket om och det är när hans far, överstelöjtnant Kirsewetter planerar för framtiden, köper sig en gård och inrättar sig för en ålderdom på landsbygden och vet att hans dagar är räknade, något som blir allt tydligt när ålderdomen är nära. Jag tycker om Karstens far, till skillnad från hans högfärdiga moder, som visserligen har sina poänger, inte minst när han faller död ner i damrummet på Grand Hotel Royal, men som i övrigt inte lämnar några djupare avtryck i romanen.

Det finns ytterligare två delar i trilogin och nu vill jag naturligtvis läsa dess. Låt min finna dem på närmaste begagnataffär!

Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.

I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.